I början
I början var något av det första min skyddsängel satte på papper en teckning av ett hjärta; från hjärtats mitt ritade han en ros som om den växte ut från hjärtat. Sedan presenterade han sig försiktigt, men ändå till min stora förvåning, som min skyddsängel Daniel. Han lämnade mig förvirrad men samtidigt med stor glädje. Jag var så lycklig att jag nästan flög runt i huset, mina fötter rörde knappt marken och jag upprepade högt: ”Jag är den lyckligaste människan på jorden, och jag är förmodligen den enda människan på jorden som kan kommunicera på ett sådant sätt med sin ängel!”
Följande dag kom min ängel tillbaka till mig som förut. Jag tillbringade oändliga glada timmar med att kommunicera med honom. Nästa dag kom han tillbaka igen, men den här gången hade han till min stora förvåning med sig en mängd änglar av olika körer. Det kändes som om himlens portar plötsligt stod vidöppna eftersom jag lätt kunde förnimma denna stora rörelse av änglar från ovan. De verkade alla upprymda och glada, precis som när någon förväntar sig att något underbart skall hända. Av deras sätt att jubla förstod jag att himlen hade en fest och att de firade. Sedan sjöng änglarna alla tillsammans med en röst dessa ord: ”En lycklig händelse är på väg att inträffa!” Jag visste att vad det än skulle vara för händelse, så berörde den mig direkt, men trots att jag försökte gissa mig till det, kunde jag inte säga vad det var. Denna refräng sjöngs hela dagen, med samma ord och bara några minuters tystnad mellan refrängerna. Varje gång himlen öppnades upprepade änglarna samma kör.
De första orden min ängel uttalade om Gud var följande: ”Gud är nära dig och älskar dig.” Jag måste ha sårat Herren mycket i denna minut, eftersom hans ord inte hade någon som helst effekt på mig. När min ängel uttalade dessa ord om Gud minns jag att jag tyckte att det var en normal sak för en ängel att säga, eftersom änglar bodde nära Gud. Jag svarade inte och min ängel tillade inte något mer.
Bara några dagar senare ändrade min ängel plötsligt inställning till mig och jag märkte hur mycket allvarlig han blev. Med mycket högtidlig röst bad han mig att läsa Ordet. Jag låtsades att jag inte visste vad Ordet betydde och frågade honom vad det betydde. Då blev min ängel ännu allvarligare och sa att jag mycket väl visste vad han menade, men han sa ändå att det var den heliga Bibeln. Jag hade redan mitt svar på tungan och sa till honom att jag inte hade någon hemma. Han sa att han visste att jag inte hade någon. Han bad mig att gå och hämta en. Jag fortsatte att argumentera med honom och sa att han bad mig om det omöjliga, för i ett muslimskt land som jag bodde i då (Bangladesh) sålde bokhandlarna inte biblar. Han sa att jag omedelbart skulle gå till American School, där min son gick, och hämta en från deras bibliotek. Jag funderade på om jag skulle gå dit eller helt enkelt stanna hemma och vägra. En annan sak som gjorde mig generad var hur min man och alla mina vänner skulle reagera på allt detta. Jag kunde helt enkelt inte se mig själv stå framför dem med en bibel! Jag funderade redan på var i huset jag skulle kunna gömma den om jag tog med mig en hem. Men när jag återigen såg den allvarliga minen i min ängels ansikte bestämde jag mig för att lyda honom. Så jag gick till skolan och såg flera biblar på hyllorna. Jag valde en och tog med den hem. Jag öppnade den för att läsa, precis som min ängel hade bett mig att göra. Mina ögon föll på psalmerna: Jag läste, men kunde inte förstå ett enda ord. Detta var ett tecken från Gud som visade mig hur blind jag var.
Reningen
Min ängel kom tillbaka till mig fortfarande mycket allvarlig och förebrådde mig för vissa handlingar jag hade gjort under min livstid som misshagade Gud mycket. Sedan förebrådde han mig för hur jag inför Guds ansikte hade kastat hans gåvor, gåvor som han hade gett mig men som jag inte alls hade uppskattat. Med detta började han påminna mig och visa mig de synder som jag aldrig hade bekänt. Han visade dem för mig som på en skärm. Han påminde mig om händelsen och om hur mycket den förolämpade Gud. Men de allvarligaste förebråelserna jag fick handlade om avvisandet av Guds gåvor. Min ängel sade till mig att det var en stor förolämpning mot Gud att förneka och kasta bort hans gåvor. Han fick mig att se mina synder med Guds ögon, så som Gud ser dem och inte så som vi ser dem. De var så monstruösa att jag föraktade mig själv medan jag grät bittert. Detta tillstånd jag försattes i var, förstod jag senare, en nåd från Gud så att jag skulle ångra mig uppriktigt. Jag fick se mina synder så kristallklart, och min själs inre blottades så öppet, att det var som om jag vändes ut och in. Jag insåg plötsligt hur Adam och Eva måste ha känt sig efter att de hade syndat, när Gud närmade sig dem i sitt ljus, vänd mot dem. Min själ var avtäckt och utställd, den kändes naken, avskyvärd och ful. Jag kunde bara säga till min ängel mellan mina snyftningar att jag inte förtjänar en anständig död, och att jag som den jag är, så oerhört ond, borde dö och skäras i småbitar och kastas bort till hyenorna.
Denna rening måste ha pågått i nästan en vecka. Det kändes som eld, en renande eld som renade det inre av min själ, och det var verkligen en mycket smärtsam upplevelse.
Skaparen lärde mig Fader Vår
Efter denna upplevelse som hade lämnat mig splittrad uppenbarade sig Gud, vår evige Fader, för mig. Jag såg honom inte med min själs ögon, som jag brukade se min ängel, men jag visste att det var han och hörde honom. Jag minns att min reaktion var: ”Ah, det är Gud och Han kan hjälpa oss nu!” Det var därför han frågade mig: ”Tror du verkligen att jag kan hjälpa dig?” Och jag svarade honom: ”Ja!” Sedan minns jag att jag gick fram till fönstret och sa till honom: ”Titta! Titta hur världen har blivit!” Jag ville visa honom hur världen hade blivit. Gud kommenterade inte utan bad mig att be Fader vår till Honom. Jag bad Fader vår till honom medan han var med mig och lyssnade, och när jag var klar sa han att han inte var nöjd med hur jag sa det eftersom jag bad det för snabbt. Så jag upprepade det hela igen för honom, men långsammare. Återigen sa han att han inte var nöjd eftersom jag rörde mig. Han bad mig att be det igen. Jag bad det igen och till slut sa Gud att det fortfarande inte tillfredsställde honom. Jag bad det flera gånger men varje gång sa han att han inte var nöjd. Jag började undra, jag började undra om Han tvingade mig att be alla de Fader vår som jag inte hade bett under alla dessa år på en enda dag! Jag hade börjat på morgonen och nu var det kväll. Plötsligt var han nöjd, för varje mening jag uttalade sa han ”Bra!”, med förtjusning. Jag skall försöka ge ett exempel för att förklara vad som verkligen hände:
Om du en dag fick besök av en släkting som du aldrig hade träffat förut eftersom han bodde i ett annat land, skulle du i början av ert möte kanske känna dig distanserad och kanske formell. Men ju längre tiden gick under dagen skulle du känna dig närmare honom än i början, och i slutet av dagen skulle du märka att en sympati hade utvecklats inom dig som inte fanns där tidigare.
Och det var så det var med mitt första möte med Gud. När jag bad Fader vår till Gud var jag i början distanserad, men hans besök som varade hela dagen förändrade mig, för när jag bad denna bön till honom njöt jag av hans närvaro och de ord jag sa till honom fick en mening. Han var så faderlig, mycket ömsint och mycket varm. Hans rösts intonation fick mig att känna mig så bekväm att jag på något sätt under den dagen, istället för att svara ”Ja, Herre”, kom på mig själv med att säga ”Ja, pappa”. Jag bad senare Gud om ursäkt för att jag hade sagt ”pappa”, men han sa att han hade tagit det ordet som en juvel. Han verkade så väldigt nöjd. Och det var så jag till slut insåg att Gud hade känslor och att Han ville att jag skulle be denna bön till Honom med MITT HJÄRTA.
Satans angrepp
Innan jag går in på detta stycke skulle jag vilja skriva vad fader Marie-Eugene säger i sin bok ”Jag är en dotter till kyrkan” om demoniska attacker.
”Det som står på spel i detta möte mellan det mänskliga och det gudomliga, Guds renhet och själens orenhet, är för viktigt för att djävulen inte skall ingripa med all den kraft han har till sitt förfogande. Ännu en liten stund och själen som renats genom den mörka natten kommer att vara säker mot hans attacker och kommer att vara ett fruktansvärt ting för honom. Därför utnyttjar djävulen de fördelar han fortfarande har över den på grund av dess ofullkomligheter och dess bindningar till det förnimbara. Johannes av Korset konstaterar att ”den onde med stor list tar sin ställning på den väg som leder från förnuft till ande.”’ ( Living Flame, st.iii; Peers, HI, 83)
”Mörkret i dessa områden, själens förvirring, förvirrad som den är av sina nya erfarenheter och intensiteten i sitt lidande, skapar förhållanden som är särskilt gynnsamma för ingripanden av mörkrets och lögnens furste.”
”Genom vissa yttre tecken på lugn och djup tystnad i sinnena kan djävulen lätt gissa sig till att själen tar emot gudomliga meddelanden. Vår mystiske doktor säger:
”Om de förmåner som kommer genom en god ängel låter Gud vanligen fienden få kännedom: delvis för att han skall kunna göra vad han kan mot dem enligt rättvisans mått, och för att han sålunda inte med sanning skall kunna påstå att inget tillfälle ges honom att erövra själen, som han sade om Job (Dark Night, Bk. II, xxiii; Peers, 1.449 )
”Så ser fakta ut när det gäller problemet med själens mörka natt och orsakerna till den. Denna natt är ett möte, eller snarare en verklig kamp, som organiseras av kärleksfull visdom. Gud upprättar sitt fullkomliga herravälde i själen först sedan han har tagit ifrån den dess olämplighet för det gudomliga och besegrat alla de onda krafter som har någon makt över den.”
Detta för att läsaren bättre skulle förstå varför Gud tillåter Satan att ingripa.
Strax efter denna underbara dag som jag hade tillbringat med vår Fader i himlen, bröt helvetets raseri ut! På ett mycket brutalt sätt attackerade Satan mig. Det första jag hörde från honom lät mer som ett vilddjurs morrande än som en röst. Den morrningen verkade säga: ”GOOOO!” Jag gissade att ”Go” betydde att jag skulle sluta kommunicera med min ängel och med Gud. Helt förtvivlad vände jag mig om för att leta efter min ängel, men Satan verkade ha tagit all plats och började med stort hat kalla mig alla möjliga saker. Han framkallade sådan ångest och sådan skräck i min själ att jag kunde ha dött om det inte hade varit för att Gud hade en plan för mig. Jag hade aldrig känt en sådan vrede förut. Jag beordrade honom att gå därifrån och det verkade göra honom ännu mer rasande. Det var som en galnings raseri. Rasande av ilska och som någon som tappat förståndet morrade han, hans röst var mycket hes när han sa: ”EH? dra dig tillbaka härifrån din b…, dra dig tillbaka, annars gör elden i helvetet resten!” Jag hörde mig själv svara honom: ”Nej!” Med mitt ”nej” menade jag att jag INTE kommer att LÄMNA Guds närvaro eller min ängel. Då slog han tillbaka och sa att jag var förbannad och kallade mig alla möjliga fula namn.
Det är svårt att förklara denna ångest som djävulen kan ingjuta i själen. Detta fenomen som inträffar är något som även om din logik säger att du inte är galen, kan du själv ännu inte kontrollera. Denna ångest brukade komma i vågor, som om Satan själv inte räckte, skickade han också andra demoner för att attackera mig. När de anföll mig var det något skrämmande som växte inom mig, inget som hade med yttre rädsla att göra. Det var en känsla som jag inte kunde trycka bort.
Min stackars ängel kunde i dessa hemska stunder, stunder som fick mig att tro att jag ibland skulle förlora förståndet, bara säga ett ord: ”BE!” Jag bad och bönföll min ängel att hjälpa mig att komma ur denna upplevelse, för den tycktes vara för evigt.
Kampen mellan min ängel och satan
Som om det inte vore nog med att plågas på dagen, kom Satan också på natten. Han ville inte låta mig sova. Varje gång jag var på väg att somna försökte han kväva mig. Ibland kunde jag känna honom som en örn som satte sina klor i min mage och pressade ut allt andetag ur mig. Jag kände striden runt omkring mig, jag kände hur jag var mitt i striden, mellan min ängel och djävulen. Men så en dag, som om ingenting hade hänt, upphörde allt. Satan gav upp sina attacker och jag fick några dagars frid. Alla dessa upplevelser gjorde mig ganska svag, men mer fäst än någonsin tidigare vid min ängel.
I mina ögon började min skyddsängel vara allt, och han fyllde mitt liv. Jag klamrade mig fast vid honom för kära liv så att säga. Jag insåg hur mycket våra skyddsänglar skyddade oss, älskade oss, tog hand om oss, vaktade oss, grät för oss, bad för oss, led med oss och delade allt med oss. Sorger och glädjeämnen delades.
Till djävulens förskräckelse, eftersom han gissade vad Gud hade i beredskap för mig, kom han tillbaka in i scenen. Listig som han är, den här gången ändrade han strategi. Han använde det klassiska sättet att lura mig och framträdde för mig som min ängel. Han fäste stor vikt vid hur han skulle framställa Gud för mig. Hans mål, sedan han gissat att Gud skulle komma till mig för ett uppdrag, var att få mig att frukta Gud på fel sätt, så att när Guds tid kom att kommunicera med mig, skulle jag springa iväg från honom.
Jag medger att han i början lyckades lura mig och att jag trodde på vad han sade om Gud, eftersom han utnyttjade min okunnighet till att mata min hjärna med en falsk bild av Gud. Han framställde Gud för mig som en fruktansvärd domare, med liten tolerans för sina varelser, och att han vid minsta felsteg från vår sida skulle straffa oss på ett fruktansvärt sätt. Detta pågick i några dagar.
Jag kom till ett stadium där jag inte kunde urskilja vem som var vem. Jag kunde inte säga om jag var med min ängel eller om det var den onda som apade min ängel. Jag hade ingen att vända mig till för att konsultera eller ta råd från heller. Jag var helt ensam. Jag ville inte heller dela detta med min man, av rädsla för att uppröra honom. Satan trodde att han nu hade överhanden och började dra åt knuten genom att visa tecken på ondska, ondska och förvirra mig. För att göra saken värre tog han med sig fler och fler demoner för varje dag som gick, för att invadera mig, vilket gjorde det mycket svårt för min skyddsängel att skydda mig. Gud tillät mig att höra djävulen en gång, medan han gav order till sina änglar att gå och attackera och förlama mig. Dessa fallna änglar omringade mig, hånade mig, ljög för mig och kallade mig alla möjliga fula namn. De gav mig också smeknamnet ”Pia”, men med hån. Gud lät allt detta ske, för detta var också ett annat sätt som han använde sig av för att rena min själ.
Min rening fortsätter
Några dagar gick och plötsligt bad min ängel mig att gå till seminariet för att hitta en präst och visa honom meddelandena. Jag gjorde precis som han sa till mig. Men jag blev mycket besviken. Jag hade stora förväntningar och det jag fick var ett slag i luften. Prästen trodde att jag gick igenom en psykologisk kris och trodde att jag var på gränsen till schizofreni. Han ville undersöka båda mina händer. Han tog båda mina händer och analyserade dem. Jag visste vad han hade i tankarna, han försökte hitta spår av någon form av abnormitet i mina händer som hos vissa mentalfall. Han trodde att Gud nu hade gett honom detta tunga kors, det var jag, att bära. Han tyckte synd om mig och bad mig komma när som helst för att träffa honom. Jag besökte honom varannan eller var tredje dag. Jag tyckte inte om att gå till honom eftersom han behandlade mig som ett mentalfall i början. Detta pågick i ungefär tre eller fyra månader. Det enda skälet till att jag fortsatte att besöka honom var att jag ville bevisa för honom att jag inte var sinnessjuk. Efter en tid insåg han till slut att jag var frisk. En dag sa han till och med att det jag hade kunde vara en karisma från Gud.
Under tiden ledde min skyddsängel mig mot Gud, och en av de första lektionerna han gav mig handlade om urskiljning. Dessa läror om urskiljning gjorde djävulen ännu mer rasande eftersom det innebar att även om han skulle framstå som ljusets ängel, skulle jag känna skillnaden.
Min ängel berättade för mig att Jesus skulle komma till mig och att hans uppdrag (min änglas) närmade sig sitt slut. När jag hörde den här nyheten blev jag ledsen. Jag ville inte att min ängel skulle lämna mig. Han försökte resonera med mig och förklarade att han bara var Guds tjänare och att jag nu borde vända mig till Gud. Han försökte förklara att hans uppdrag med mig var att ta mig till Gud och överlämna mig tryggt till honom. Men detta var ännu mer smärtsamt för mig. Jag kunde inte stå ut med tanken på att jag från den ena dagen till den andra inte skulle kunna kommunicera med min ängel.
Som min ängel Daniel hade förutsagt för mig, kom Jesus en dag i hans ställe. När han uppenbarade sig för mig frågade han mig: ”Vilket hus är viktigast, ditt hus eller mitt hus?” Jag svarade honom: ”Ditt hus.” Jag kände att han var nöjd med mitt svar, han välsignade mig och gick.
Istället för min ängel kom Herren till mig och sa: ”Det är jag”, och när han såg att jag tvekade sa han tydligt: ”Det är jag, Gud”. Men i stället för att glädja mig var jag olycklig. Jag saknade min ängel så fruktansvärt mycket. Jag älskade min ängel djupt och blotta tanken på att han inte skulle komma igen eftersom hans plats skulle tas av Gud oroade mig. Jag skulle här vilja nämna vad Herren sade till mig angående den kärlek jag hade till min ängel. Han sade att ingen någonsin älskat sin ängel så mycket som jag har gjort, och han hoppades att en dag få säga dessa ord till mig: ”Ingen människa har någonsin älskat mig i din tid så mycket som du har gjort.”
Nu höll sig min ängel i bakgrunden. Gud frågade mig: ”Älskar du mig?” Jag sa att jag gjorde det. Han klandrade mig inte för att jag inte älskade honom tillräckligt, utan sa i stället mycket försiktigt: ”Älska mig mer.”
Den andra gången Herren uppenbarade sig för mig sade han till mig: ”Återuppliva mitt hus”, och igen: ”Förnya mitt hus”. Jag kunde inte minnas vad jag svarade, men jag visste att det han bad mig om var omöjligt.
De följande dagarna besöktes jag antingen av min ängel eller av Jesus, ibland av båda samtidigt. Min ängel predikade för mig, han bad mig att göra fred med Gud. När han frågade mig det blev jag mycket förvånad, och jag sa till honom att jag inte var i krig med Gud, så hur skulle jag kunna sluta fred med honom?
Gud bad mig igen att älska honom. Han bad mig att bli intim med Honom som jag var med min ängel, det vill säga att tala fritt med Honom, men det kunde jag inte. Jag kände honom fortfarande som en främling och inte som en vän. Min ängel påminde mig om att han bara var Guds tjänare och att jag skulle älska Gud och förhärliga honom. Ju mer han drev mig mot Gud, desto mer panik fick jag av rädsla för att han skulle lämna mig. Han sa till mig att överge mig själv till Gud, men jag gjorde det inte.
Under tiden hade Satan inte gett upp, han hoppades fortfarande på att få mig i mitt svaga tillstånd. Jag fick av Gud tillåtelse att en eller två gånger höra ett samtal mellan Jesus och Satan. Satan bad honom att sätta mig på prov. Han sade till Jesus: ”Vi får se hur det blir med din Vassula … din kära Vassula kommer inte att vara dig trogen, hon kommer att falla och för gott den här gången, jag kan bevisa det för dig under de dagar då hon prövas.” Och så tilläts Satan återigen att lägga alla möjliga frestelser på mig. Otroliga frestelser! Varje gång jag insåg att det var en frestelse och att jag övervann den, lade han i min väg ännu en större frestelse. Frestelser som, om jag hade gett efter för dem, skulle ha lett till att min själ hamnat i helvetet. Sedan började hans attacker om igen. Han stänkte kokande olja på mitt mellanfinger där jag placerade pennan för att skriva. Genast uppstod en blåsa och jag var tvungen att lägga om den för att kunna hålla i pennan när jag skrev. Djävulen försökte ännu en gång och ännu hårdare att hindra mig från att kommunicera med Gud och från att skriva. Jag skrev med stor smärta. Varje gång mitt finger läkte upprepade han samma sak om och om igen, och så skrev jag i veckor, men inte utan lidande.
När jag och min familj åkte på semester till Thailand åkte vi båt för att besöka en ö. På tillbakavägen skakade båten och jag tappade balansen när vi skulle lägga till. För att inte falla tog jag tag i det första jag såg och det var båtens avgasrör, brännhett. Jag brände hela handflatan på min högra hand. Min första tanke var ”Hur ska jag kunna skriva?” Handen svullnade, var röd och mycket smärtsam. Vi var en halvtimme från hotellet, men när vi kom fram hade svullnaden och smärtan försvunnit. Jag hade inga tecken på brännskador. Herren berättade senare för mig att han inte hade tillåtit Satan att gå så långt, och därför helade han min hand. Djävulen försökte på ett annat sätt hindra mig från att skriva. Han visade sig för min son (han var tio år gammal då) i hans dröm. Han tog formen av en gammal man och sade till honom medan han satt vid hans säng: ”Det är bäst att du säger åt din mor att sluta skriva, och om hon inte gör det, skall jag göra samma sak med dig som jag gjorde med henne när hon var ung. Jag ska komma när du ligger i sängen, dra tillbaka ditt huvud och strypa dig.”
Det här var vad jag upplevde när jag var kanske sex år gammal. En natt när jag låg i sängen såg jag rakt framför mig, precis ovanför min hals, två fruktansvärt fula händer från en gammal man. Nästa sak jag visste var att något drog mitt huvud bakåt och blottade min hals. Sedan ingenting. Men detta fick mig att darra.
Satan hade jagat mig från min tidiga ålder, för nästan varje natt vid sex års ålder visade han sig för mig i drömmar för att skrämma mig och tog formen av en stor svart hund. Det var alltid samma dröm. Jag gick i en mörk korridor och där i slutet kom en hund morrande, redo att hoppa på mig och slita mig i stycken, och jag flydde skräckslagen.
När jag var omkring 10 år såg jag Jesus i min dröm. Han var i slutet av någon sorts korridor. Jag såg bara hans porträtt. Jag såg honom bara ända ner till midjan. Han log och sa: ”Kom, kom till mig.” Plötsligt greps jag av en okänd ström som drog mig närmare och närmare Honom. Jag var rädd för denna okända ström och Jesus insåg min rädsla och log mot mig. Den här strömmen drog mig hela vägen till Jesus tills mitt ansikte fastnade på hans ansikte.
Vid ungefär tolv års ålder hade jag också en annan mystisk upplevelse. Det var mitt andliga äktenskap med Jesus. Återigen i en dröm var jag klädd som en brud och min make var Jesus. Jag kunde inte se honom, men jag visste att han var där. De människor som var närvarande hälsade oss glatt med palmblad i sina händer. Det var meningen att vi skulle gå brudpromenaden. Strax efter att vigseln var över klev jag in i ett rum. Där fanns vår Heliga Moder tillsammans med Maria Magdalena och två andra heliga kvinnor. Vår Heliga Moder var mycket glad och kom för att omfamna mig. Hon började genast att fixa till min klänning och mitt hår och jag förstod att hon ville att jag skulle vara presentabel för hennes Son.
Satan fortsätter med olika angrepp
Djävulen visste vilken skräck jag har för kackerlackor. Jag hatar att skriva detta, men jag känner att jag måste, för att visa hur djävulen kämpade mot mig. En dag när jag gick ut ur ett rum stängde jag dörren. Plötsligt kände jag i mitt ansikte en våt vätska som stänkte på mig. Jag kunde inte förstå var det kom ifrån. Jag hörde plötsligt Satan skratta och han sa hånfullt till mig: ”Det är så här jag döper. Det här är den typ av vigvatten du förtjänar!” Sedan såg jag vad som hade hänt. Jag hade krossat en stor kackerlacka vid dörrkarmen… Jag kunde ha dött där och då av min avsky! Jag tycker inte om att skriva så mycket om Satans attacker, men jag skulle vilja visa hur mycket han kämpade mot mig för att hindra detta budskap från att komma ut och hindra mig från det uppdrag som Herren förberedde för mig.
En dag bestämde han sig för att byta strategi igen. För att lura mig tog han en exakt bild av min avlidne far. Till och med sättet han talade till mig var detsamma. En perfekt imitation. Han talade till mig på franska som min far gjorde då och då och sa: ”Min kära, titta… Gud skickar mig av medlidande till dig för att tala om för dig att du har fel. Hur kan du tro att han kommunicerar med dig på det här sättet? Sådant är som du vet omöjligt, och du gör bara Gud förolämpad och arg. Tänk efter… Gud talar till dig? Var har du någonsin hört talas om något sådant förut? Bara galenskap kan få dig att tro något sådant!” Jag frågade: ”Min ängel, då? Är det möjligt med änglar?” När han sa: ”Åh, den där…” var hans röst fylld av hat och jag kände igen Satan igen.
Öknen, sedan den totala överlåtelsen
Det är därför jag ska förföra henne och leda henne ut i vildmarken och tala till hennes hjärta. (Ho 2:16)
Nu ville Gud att jag skulle överlämna mig helt till honom. Han ville förena mig med honom och göra mig till sin. Han ville forma mig och förvandla mig. Jag överlämnade mig inte enligt hans önskan och därför måste jag genomgå en annan sorts rening för min totala överlåtelse till Gud så att jag kunde få frid med honom. Detta är vad som hände: Jag ropade till Gud och till min förvåning fick jag inget svar. Jag fick panik och vände mig om för att leta efter min ängel, men han var inte heller där. Istället kände jag några själar runt omkring mig, de kom som tiggare och närmade sig mig. 1 De bad mig om böner, välsignelser och vigvatten. Jag gick genast till kyrkan och tog med mig vigvatten till dem. De bad mig att stänka det på dem och det gjorde jag. Denna gest lockade till sig ännu fler själar och på nolltid hade jag en stor folkmassa omkring mig. Till min förvåning verkade det lindra deras smärtor och deras glädje var stor. En av dem bad mig att be för honom där och då och ge honom bara en välsignelse. Jag visste inte hur, så han sa åt mig att bara be en enkel bön och välsigna honom. Jag bad som han bad mig och välsignade honom. Han tackade mig med glädje och själv välsignade han mig också. Allt detta var nytt för mig, men jag kände att de var lättade och glada. Jag tog tillfället i akt att fråga dem om de visste var min ängel fanns, den som mitt hjärta redan hade börjat älska. Men jag fick inget svar.
Varje dag som gick i denna ensamhet kändes som ett år. Jag sökte efter frid och kunde inte finna den. Jag var omgiven av många vänner och människor, men jag har aldrig känt mig så ensam och övergiven som då. Det kändes som om jag gick igenom ett helvete. Många gånger ropade jag på att min ängel skulle komma tillbaka till mig, men nej, han hade försvunnit! Min själ misslyckades med sin flykt. Jag sökte honom men fann honom inte, jag ropade på honom men han svarade inte. Jag vandrade i tre hela veckor i öknen, mer död än levande, tills jag inte orkade längre och i denna fruktansvärda natt som min själ genomgick ropade jag gråtande av hela mitt hjärta och som aldrig förr till Jahve: ”Fader!!… var är Du?…Fader?…Varför lämnade Du mig? O Gud, ta mig! Ta mig och använd mig som Du vill! …Rena mig så att Du kan använda mig!”
Med detta genomträngande rop som kom från djupet av mitt hjärta öppnade sig plötsligt himlen och som en åska ropade Faderns röst, full av känslor, tillbaka till mig: ”JAG GUD ÄLSKAR DIG!” Dessa ord var som balsam som hälldes på de imponerande sår som min själ hade fått och de läkte mig omedelbart. Jag kände i dessa ord uttalade av Gud hans oändliga kärlek.
Strax efter dessa kärleksfulla ord kändes det som om jag föll ur en tornado och in i en vacker och fridfull trädgård. Min ängel dök upp igen och började med stor ömhet lägga om mina sår, de sår jag fått när jag nattetid korsade denna ändlösa öken. Yahweh bad mig sedan att öppna Bibeln och läsa. Det första stycket jag läste fick mig att gråta och omvända mig, eftersom det på ett fantastiskt sätt uppenbarade Guds hjärta för mig. Jag läste i Andra Moseboken 22:25, 26 dessa ord:
Om du tar en annans mantel som pant, måste du ge tillbaka den till honom före solnedgången. Det är allt skydd han har, det är den mantel han sveper in sin kropp i; vad skulle han annars sova i? Om han ropar till mig kommer jag att lyssna, för jag är full av medlidande.”
Gud förklarade inte för mig omedelbart vad som hände under dessa tre veckor av sina egna skäl, men mycket senare, den 22 december 1990, gav han mig denna förklaring, här är hans egna ord:
Mitt hjärta, en avgrund av kärlek ropade efter dig; du hade samlat sorg på sorg i mitt hjärta, förräderi på förräderi; du brottades med mig, ynkliga lilla varelse … men jag visste att ditt hjärta inte är ett delat hjärta och att när jag väl erövrat ditt hjärta skulle det helt och hållet bli mitt; ett föremål för din tid, du brottades med mig, men jag har kastat ner dig i brottningen och släpat dig i dammet och ut i öknen där jag lämnade dig där alldeles ensam;
Jag hade försett dig med en skyddsängel, sedan början av din existens, för att skydda dig, trösta dig och vägleda dig, men Min Visdom beordrade din skyddsängel att lämna dig och låta dig möta öknen på egen hand; Jag sade: ”Du skall leva trots din nakenhet!”2 eftersom ingen människa kan överleva ensam;3 Satan skulle ha tagit över helt och hållet och skulle ha dödat dig; Min order gavs till honom också; Jag förbjöd honom att röra dig 
då, i din skräck, kom du ihåg Mig och tittade upp i himlen och sökte desperat efter Mig; dina klagan och dina böner bröt plötsligt den dödliga stillheten som omgav dig och dina skräckslagna rop trängde igenom himlen och nådde den Heliga Treenighetens öron …
”Mitt barn!” Faderns röst, full av glädje, ljöd genom hela himlen, ”Ah … Nu ska jag få henne att penetrera mina sår 4 och låt henne äta min kropp och dricka mitt blod, så skall jag gifta mig med henne och hon skall vara min i evighet Jag skall visa henne den kärlek Jag har till henne och hennes läppar skall från och med då törsta efter Mig och hennes hjärta skall vara Mitt huvudstöd; hon skall ivrigt underkasta sig Min Rättfärdighet varje dag, Jag skall göra henne till ett altare för Min Kärlek och Min Passion; Jag, och endast Jag, skall vara hennes enda Kärlek och Passion; och Jag skall sända henne med Mitt Budskap till världens ände för att erövra ett irreligiöst folk, och till ett folk som inte ens är hennes eget; och frivilligt skall hon bära Mitt Freds- och Kärlekskors på vägen till Golgata”
”Och jag, den Helige Ande, ska stiga ner över henne för att uppenbara sanningen för henne och djupet av oss;5 Jag ska påminna världen, genom henne, om att den största av alla gåvor är: KÄRLEK ”
”Låt oss6 sedan fira! låt hela himlen fira!”
Gud gav mig en vision för att bättre förstå situationen. Han fick mig att förstå varför Satan var så aggressiv mot mig. Så länge jag inte var helt omvänd störde inte djävulen mig och kände sig nöjd. Han visade inte någon aggression. Men i samma ögonblick som han kände att jag vände mig mot Gud och att han skulle förlora mig, angrep han min själ.
Detta var visionen: Jag såg mig själv stå i ett rum och jag såg en orm (Satan) krypa. Tydligen var den ormen mitt husdjur. Men eftersom jag hade tappat intresset för den, slutade jag mata den. Hungrig och förvånad kom den ut ur sitt hål för att leta efter mat. Jag såg hur den gick mot sin matskål och där hittade den ett par vindruvor. Ormen svalde dem men verkade inte nöjd. Så den kröp mot köket för att leta efter mat. Under tiden började den känna av att jag hade ändrat min inställning till den och att jag nu hade blivit dess fiende i stället för dess vän. På grund av det visste jag att den skulle försöka döda mig. Jag var rädd, men just då dök min skyddsängel upp och frågade mig om jag hade några problem. Jag berättade för honom om ormen. Han sa att han skulle ta hand om det. Jag tvekade om jag skulle delta i striden eller inte, och jag bestämde mig för att jag skulle ansluta mig till min ängel och göra arbetet tillsammans. Min ängel tog en kvast och öppnade en dörr som ledde ut, gick sedan till ormen och skrämde bort den. Han smällde sedan igen dörren och vi såg från fönstret hur ormen reagerade. Den fick panik. Vi såg den gå tillbaka mot dörren igen. Men dörren var säkert stängd. Den rusade ner för trappan och ut på gatan. I samma ögonblick som den slingrade sig ut förvandlades den till en stor ful padda och återigen till en ond ande. Larmet gick och människorna där ute fångade den och band fast den.
Prästen fördömer budskapen
Jag hade regelbundet gått till seminariet för att träffa prästen. En dag bad han mig att få se detta fenomen när jag kommunicerade med himlen, och när min kommunikation började kom han fram till mig och rörde vid min hand för att se om han kunde stoppa mig. Han kände omedelbart en slags stickande ström som trängde in i hans arm. Han berättade ingenting för mig, men senare, eftersom denna elektriska känsla fortfarande var med honom hela eftermiddagen, gick han för att berätta för en annan präst i seminariet vad han upplevt. Den andra prästen kände till mig. När han berättade för honom om händelsen, klassificerade han den som diabolisk snarare än gudomlig och bad honom att ta mig till honom.
Han bestänkte sitt rum med heligt vatten, stolen jag skulle sitta på, skrivbordet, papperet och pennan som jag skulle få använda. Jag gick dit och han bad mig att ringa ”vad det nu var” jag kommunicerade med och be ”det” att skriva ”Ära vare Fadern, Sonen och den Helige Ande” Jag bad och bad Gud att skriva detta åt mig. Och det gjorde han, men med sådan kraft att pennan gick sönder och jag var tvungen att komplettera med en penna. Prästen blev rasande men också mycket rädd. Han började berätta allt om satanism, ondska, magi och dumma andar och att den ande jag kommunicerade med inte var gudomlig, utan en dum ande. Han fyllde mitt huvud med skräck. När jag reste mig för att gå sade han att jag inte längre skulle komma till seminariet och kyrkan om jag inte slutade skriva, åtminstone för en tid, och att jag också skulle lämna den andre prästen i fred. Han gav mig tre böner att recitera dagligen (Sankt Mikaels, Sankt Bernhards memorare och en novena till Jesu Heliga Hjärta). Han gav mig också ett radband i min hand.
Förkrossad gick jag till den första prästen, som åtminstone var lite mildare, och berättade vad som hänt. Jag sa att han inte tyckte om att jag besökte honom och att dessa besök borde upphöra. Han tittade ner, böjde huvudet åt sidan och svarade inte. Med detta visste jag att han höll med. Jag såg och förstod tydligt att genom att inte besöka honom skulle han omedelbart befrias från ett stort kors. Jag visste att jag var en persona non grata, så jag reste mig upp och ropade till honom: ”Du kommer aldrig att se mig igen i dina lokaler, inte förrän jag känner mig välkommen!” Och så gick jag, i tron att jag skulle lämna de katolska lokalerna för gott.
Jag åkte hem och storgrät. Min ängel kom för att trösta mig och smekte min panna. Jag klagade för Gud: ”Jag är förvirrad och min själ sörjer mer än någon kan föreställa sig. Jag vet inte längre. Du säger att det är Du och mitt hjärta känner och vet att det är Du, men han säger att det är djävulen. Om det är Du, då vill jag att den här prästen en dag säger och erkänner att mina kommunikationer är gudomliga, och jag kommer att tro! Gud sa helt enkelt, ”Jag ska böja honom….”
Ängeln var mycket ömsint mot mig. Han plåstrade om mina andliga sår mycket försiktigt. Jag bad varje dag de böner som prästen gav mig och gjorde exakt vad han bad mig att göra. Jag slutade använda den karisma som Gud hade gett mig och jag undvek att skriva. Eftersom jag bodde i ett muslimskt land köpte jag en Koran för att studera den och jämföra den med vår heliga bibel. En dag när jag satt och gjorde anteckningar kom till min förvåning vår himmelske Fader fram till mig. Hans blotta närvaro fyllde mig med en oförklarlig glädje och han sade till mig: ”Jag Gud älskar dig, dotter, kom alltid ihåg detta. Yahweh är mitt namn.”
Och medan jag höll i pennan använde han min hand för att skriva det på mitt anteckningspapper. Lite senare steg han ner nära mig och återigen kom han och sade, samtidigt som han använde min hand: ”Jag Gud älskar dig. Vassula, kom alltid ihåg detta. Det är jag som vägleder dig. Yahweh är mitt namn.” Detta var så rörande att jag brast ut i tårar. Jag var som en fånge, förbjuden att tala med min Fader, förbjuden att ha någon form av kommunikation med himlen, förbjuden att använda den karisma som Gud själv hade gett mig, och förbjuden att använda detta sätt att närma mig min Fader i himlen. Trots alla dessa förbud, vem kommer och besöker mig i ”fängelset”? Den som älskar mig mest! Den mest ömsinta Fadern, den som håller hela universum i sin handflata, för att visa mig sin tillgivenhet och sin kärlek.
Förföljelser från prästen
Prästen gav dock inte upp. Han skrev brev till mig för att berätta att allt jag hade var en massa skräp och att jag bara skulle se på mig själv och förstå att en sådan nåd aldrig skulle ges till mig. Tidigare hade han sagt att sådana nådegåvor var till för människor som arbetade för Gud, som Moder Teresa eller liknande, och med en handrörelse visade han mig sina böcker i hyllorna. Sedan försökte han skrämma mig och säga att det var djävulskt, så att jag skulle överge skrifterna. Han lyckades delvis, för varje gång Gud därefter närmade sig mig, jagade jag bort honom. Jag kunde knappt acceptera min ängel. Om jag från Gud hörde orden ”Jag, Jahve, älskar dig”, skulle jag låtsas att jag inte hörde något och inte tillåta att detta skrevs. Om Jesus kom fram till mig och sade: ”Frid, mitt barn”, skulle jag vända mig bort från honom och jaga bort honom och ta honom för den onde. Prästen lyckades intala mig att Gud inte kan kommunicera med en person som jag, eftersom Gud bara går till heliga människor. Jag kunde ibland bli ganska aggressiv när Jesus kom och talade till mig, eftersom jag trodde att det var djävulen. Jag jagade bort honom med våldsamhet, om och om igen.
Till slut hittade visdomen ett sätt. Min ängel kom och berättade att han hade ett budskap från Jesus och skulle berätta det för mig. Han blev en mellanhand. Det var ett sätt som jag kunde acceptera, men inte alltid, för jag var fortfarande påverkad av prästernas ord. Hur och varför skulle den Heliges ögon vända sig om och se på en föraktlig själ som min, än mindre tala till mig! Hur skulle jag ha kunnat tro att Gud, den Allsmäktige, skulle tala och kommunicera på ett så enkelt sätt med mig! I hela mitt liv hade jag aldrig hört detta. Jo, bara i Bibeln, med människor som Moses, Abraham och profeterna, men det var en annan historia och andra tider. En saga, det var vad det var, en illusion, mitt sinne snurrade eftersom jag visste att det hände och jag var inte galen! Sakta och med tiden började såren jag fått av prästerna att läka.
Min ängel gav mig så mycket frid genom att predika för mig varje dag i timmar. Då och då lämnade han utrymme för Jesus att citera sina gudomliga ord. Första gången detta hände var jag på väg att radera orden, eftersom jag hade tillåtit mig själv att skriva ner dem. Ängeln ingrep och bad mig förstå och låta dessa ord stå kvar eftersom de verkligen var från Jesus. Orden var: ”Jag, Jesus, älskar dig.” Detta var de första skrivna orden från Jesus efter krisen. De skrevs den 20 juni 1986. Sakta, sakta, steg för steg och alldeles försiktigt närmade sig Jesus mig igen.
Den 9 juli 1986, 7 Gud sa:”Jag, Gud, älskar dig.” Min ängel, som genast märkte min tvekan, bad mig att behålla dessa ord och sa att varje ord var givet av Gud och att Gud var nära mig. Nästa direkta budskap från Gud kom i juli 1986.7 Budskapet löd”Jag har gett dig mat, (andligt), Jag kom för att ge maten till dig. Snälla hjälp de andra genom att ge dem denna mat också. Låt dem blomstra och led dem till mig. Jag gav dig mat, blomstrade dig, doftade dig. Mata de andra också. Hjälp dem och led dem till mig. Jag har gett dig Kärlek, så följ Mig. Jag har gynnat dig genom att ge dig denna mat. Ge den också till de andra, så att de kan njuta av den ”
Sedan igen, den 31 juli 1986, 7 den här gången kom Jesus som det heliga hjärtat och sa till mig: ”Mitt i Mitt hjärta, ha en plats, min älskade. Där skall du leva. ” Den 7 augusti 1986, 7 talade Fadern än en gång till mig och gav mig detta budskap: ”Jag Gud binder dig med Mig.” Jag var rädd och frågade Honom mycket skarpt, eftersom jag var misstänksam, att Han namnger sig själv. Han svarade: ” Yahweh.” Jag var fylld av glädje och kärlek och hade redan en brännande känsla i min själ av längtan efter Honom. Jag sade: ”Jag älskar dig, Evige Fader: ”Jag älskar dig, evige Fader.” Han svarade: ”Älska Mig, prisa Mig, din Gud, Jag är din Evige Fader.” Jag frågade Honom då: ”Känner du min lycka, min ångest, min rädsla, min kärlek, min förvirring?” Han svarade:”Ja.” Sen sa jag: ”I så fall vet du hur jag känner mig just nu. Du förstår mig till fullo”, och Han sade med stor ömhet:”Ja, det gör jag, Min älskade.”
Detta var återigen min första kommunikation på länge efter den avvisning jag hade (av rädsla). Gud fortsatte, eftersom Han visste att jag undrade varför Han talade till mig. Han sa: ”Gud älskar er alla, dessa budskap är bara en påminnelse, för att påminna er om hur era grunder började; leverera Mitt budskap.”
De allra första budskapen jag fick var mycket korta, som jag förklarade i början. De lät mer som telegram än som budskap.
Under tiden hade jag trots allt inte förlorat kontakten med prästerna. Men jag hade slutat tala om budskapen med den som hade fördömt dem och som hade gett mig så mycket lidande. Efter en tid bestämde jag mig dock för att berätta för honom att jag fortfarande tog emot budskap och skrev dem. Så jag visade honom anteckningsböckerna i stället för lösa papper som tidigare. Jag använde vilket vanligt papper som helst som jag kunde skriva på, men när det var dags att påbörja mitt uppdrag inspirerade den Helige Ande mig att öppna anteckningsböckerna och numrera dem.
Jag minns att jag bjöd in prästen till mitt hus så att jag kunde berätta att jag fortfarande kommunicerade med Gud. Jag tyckte att jag borde informera honom. Jag berättade det för honom och han gillade det inte särskilt mycket, men han bad mig visa honom anteckningsböckerna. Jag gav dem till honom så att han kunde behålla dem en dag. Nästa dag fick jag ett mycket hårt brev från honom, där han bad mig att bränna alla mina anteckningsböcker och att gå och säga till alla mina vänner som läste dem att glömma allt. På något sätt kände jag igen Satans hårdhet. Jag berättade för mina vänner vad han sagt, och de var mycket arga på honom. Jag besökte prästen och berättade för honom om deras reaktion. Jag tog mina anteckningsböcker ifrån honom. Han sa att Gud förmodligen är mycket arg på mig nu och att han övergav mig till mitt öde. Han sa att Gud varit tålmodig en eller två gånger, men nu, eftersom jag inte lyssnade, lämnade han mig åt djävulen.
Min änglars lektioner i urskiljningsförmåga hade redan börjat verka och de blev mycket användbara för mig i just detta ögonblick. Den här gången kunde jag inte bli lurad. Jag besvarade prästens brev och berättade för honom att hans Gud inte är min Gud. För hans Gud är en grym Gud, snabb att bli arg, otålig, intolerant och saknar kärlek. Hans Gud förlåter en eller två gånger och vänder sedan ryggen till och kastar själarna i helvetet om de inte lyssnar, medan den Gud jag känner till, den som kommunicerar med mig varje dag, min Gud, är all kärlek, oändligt tålmodig, tolerant och ömsint. Min Gud som talar till mig, och böjer sig hela vägen från himlen, är ödmjuk, långsam till vrede, allbarmhärtig och omsluter min själ med endast kärlek. Min Gud som besöker mig varje dag i mitt rum, den som han behandlar som djävulen, omger min själ med frid och hopp. Min Gud ger mig andlig näring och ökar min tro på honom. Han lär mig andliga ting och uppenbarar för mig sitt hjärtas rikedomar.
Efter detta bad han mig att försöka en gång till under bara några dagar att sluta skriva för att se vad som hände.
Jag lät ytterligare några dagar gå utan att skriva, som prästen hade bett mig om. Jag bad och frågade igen i min bön, vem som verkligen vägledde mig på detta speciella sätt? Jag hade bett att om meddelandena verkligen var från Honom, så skulle jag vilja att Han berättade det för mig och att jag hörde Honom säga dessa ord: ”Jag, Yahweh, vägleder dig.” Inget mer. Och detta var vad som hände och Gud svarade i enlighet med min bön.
Jag fortsatte att kommunicera och en dag den 15 december 1986 gav Gud mig detta budskap: ”Dotter, all visdom kommer från mig. Vill du ha visdom? ” Utan att förstå vad Gud erbjöd mig sa jag helt enkelt ”Ja” till honom. Han sade sedan att han skulle ge mig visdom, men att jag måste skaffa mig visdom om jag ville ha Henne. När Han såg att jag frågade mig själv hur jag skulle göra det, sa Han att Han är den Allsmäktige och att Han skulle lära mig. Jag mediterade över vad Gud hade erbjudit mig och ju mer jag mediterade desto mer insåg jag vilken oerhörd gåva Han erbjöd mig. Jag insåg också att jag inte ens hade tackat honom. Så dagen därpå tackade jag Honom och återigen sa Han att jag måste förtjäna visdom, men att Han skulle hjälpa mig och att jag inte skulle bli modfälld.
Vill du tjäna Mig?
Nästa sak jag märkte var att Jesus mer och mer tog min ängels plats. Han kom som det Heliga Hjärtat. En dag överraskade Han mig med sin fråga. Han frågade mig om jag ville tjäna Honom (för detta uppdrag). Rädslan överväldigade mig och jag tvekade. Jag tillät inte att detta skulle skrivas ner som resten av de andra sakerna. Jag var rädd att Han skulle säga åt mig att packa och lämna mitt hus för att gå med i ett kloster och bli nunna. Jag var inte redo och ville inte heller göra det. Min misstro gjorde honom besviken, och Hans sorg undgick mig inte, eftersom det var så uppenbart i tonen i Hans röst när Han sa dessa ord: ”Jag kan förbli i dig trots din oerhörda svaghet.” Jag var mycket olycklig, för jag hade gjort Honom besviken, men å andra sidan var jag rädd för det okända. Det här är de exakta orden:
”Om du skulle tjäna Mig, skulle Jag inte visa dig något annat än passion.” Jag upprepade, ”passion”, utan att förstå, och Han sa, ” Ja, passion. Kommer… ” Jag lyfte min hand för att inte skriva det, men jag hörde allt.
Hela natten ägnade jag åt att tänka på detta; sedan bestämde jag mig för att kasta mig ut i det okända och överlämna mig till Hans vilja. Så jag kom tillbaka till Honom med Hans fråga. Jag frågade Honom: ”Vill Du att jag skall tjäna Dig?”
Jag kände omedelbart Hans glädje och Han sa,
”Ja, det vill jag. Jag vill det väldigt mycket, Vassula. Kom, Jag skall visa dig hur och var du kan tjäna Mig … arbeta och tjäna Mig som nu, var som du är. Jag behöver tjänare som kan tjäna Mig där kärleken behövs som mest. Arbeta dock hårt, för där du är, är du bland onda, icke-troende. Du befinner dig i syndens avskyvärda djup. Du kommer att tjäna din Gud där mörkret råder; du kommer inte att ha någon vila. Du skall tjäna Mig där allt gott deformeras till ondska. Ja, tjäna Mig bland elände, bland ondska och världens missgärningar. Tjäna Mig bland gudlösa människor, bland dem som hånar Mig, bland dem som genomborrar Mitt Hjärta. Tjäna Mig bland Mina gisslare, bland Mina fördömare. Tjäna Mig bland dem som rekryterar Mig och spottar på Mig. O Vassula, hur Jag lider! Kom och trösta mig! …kämpa och lid med Mig, dela Mitt Kors …” (24 maj 1987).
Undervisningen med Gud fortsatte, och Hans meddelanden var dagliga och till denna dag som jag skriver, fortsätter de, för Han sa att Hans karisma kommer att stanna hos mig fram till min sista dag på jorden.
