19 maj 1993
(Trots att Jesus dikterade för mig sedan jag anlände till Israel kunde jag inte känna Hans Närvaro. Det är som en ändlös öken!)
Lama sabachthani?
Har Du fört mig hela vägen till Ditt land Israel
för att överge mig?
Om Du är Den Helige som förde mig till Ditt hemland
för att vandra där Du vandrat,
och inandas och känna doften
av den jord där Du en gång andades
och smaka den frukt du själv åt,
varför överger Du mig då?
Varför är Du så långt borta?
Varför är Du tyst?
YESHUAH1, YESHUAH, lama sabachthani?
Har Du fört mig ända till Olivberget för att överge mig?
är det, Herre, för att jag ska känna ensamhet?
Den ångest Du kände i Getsemane?
Ville Du att jag skulle få känna de ohyggliga förnekelserna
och förräderiet som Du fick utstå?
Visar Du min själ vad Ditt känsliga Hjärta
genomled den natten?
Om inte, varför döljer Du Dig då för mig i Ditt land?
Du vet hur mycket mitt hjärta och min själ
tynar bort av kärlek till Dig
och hur jag längtar, o hur jag längtar
efter att ständigt ha min blick fäst vid Dig,
min längtan gränsar till vansinne.
YESHUAH, Du vet hur min själ törstar efter Dig,
så varför har Du vänt mig ryggen?
YESHUAH, varför finner Du glädje
i att krossa hela mitt hjärta?
Du gjorde mig till en Måltavla för Din Båge,
Du sköt pil efter pil,
skall jag nu skydda mig från Dina pilars regn?
Nu, när jag har förlorat Dig, hur kan jag stå upprätt?
Har Du fört mig hela denna väg bara för att överge mig?
YESHUAH, jag har förlorat all min livsgnista
nu när Du är borta ….
men säg mig åtminstone orsaken till Ditt plötsliga beslut!
Är det rätt av Dig att föra mig till Ditt hemland
och sedan ignorera mig?
Kan det vara så att Du ångrar att Du utvalde mig?
O min Trofaste YESHUAH,
jag ropar till Dig men Tystnad är det enda jag hör;
jag är i hjärtat av Ditt hemland
men Du ser inte min eländiga själ.
När jag gick till Jerusalems portar,
när jag slog mig ner i Ditt land,
knappt hade jag kommit in i Ditt land
förrän min lovprisning till Dig genljöd i varje öra.
Du lät mig bygga mitt hopp om att träda in i Din stad,
men så snart jag anlänt utestängde Du min själ
från Ditt Ljus.
När någon berövas Din Närvaro,
känner inte Ditt Hjärta det?
Du Själv beredde en stig åt mig
för att nå fram till Dig,
men nu finner Du behag i att kasta mig ner i mörker.
Natten är mitt enda resesällskap.
Om Du skulle gå förbi mig,
skulle jag inte se Dig ….
Om Du skulle röra vid mig
skulle jag inte känna Dig,
inte heller skulle Jag märka Din Närvaro.
Så hur ska jag kunna fortsätta nu utan Ditt Ljus?
Jag är full av fruktan inför denna tomhet.
Varför gör Du detta mot Din trofasta vän?
YESHUAH,
är det så Du behandlar Dina gäster?
Jag skall lägga fram mitt fall inför vår Evige Fader,
och inför den andre,2 som Du gett mig till min rådgivare;
om jag är oskyldig kommer de att ge mig Hopp.
(Samma morgon berättade jag min situation för Fr. O’Carroll och grät.)
(Senare samma dag såg jag för min själs ögon min YESHUAH vid ingången till Sin Grav, och innan jag gick in i graven lyfte Han Sin Hand, rörde vid min panna med Sin Tumme och korsade den hastigt flera gånger och välsignade mig.)
(Samma kväll:)
frid vare med dig, du lilla! fatta mod! var inte rädd; lyssna till Mina Ord: ifrågasätter du Min Trofasthet, Min Lojalitet och Min Mildhet? har du inte hört att de är gränslösa? inse hur Jag Själv var nedbruten under dessa ögonblick av din botgöring; 3 rökelse och mildrande väldoft får Jag inte ofta från Mitt Eget land; Jag använde dig för att stilla Min svartsjuka Kärlek, ack …. och för att påminna dig om Mitt förflutna;
du är Min gäst, inte sant? skulle inte en god värd behandla sina gäster med generositet och se till att inget fattas dem? därför var Jag besluten att låta din själ blomstra …. men nu vill Jag ställa en fråga till dig, bara en; tvivlade du på Min Närvaro vid ingången till Min Grav?4 …. svara Mig ….
Ja, en aning, Herre.
i sanning säger Jag dig, Jag har välsignat dig på din panna, med Min Tumme, mer än en gång ….. 5 förstår du hur stort överseende Jag har med dig? därför, vad Jag begär av dig är så väldigt lite ….. 6 lär av Mig; efterlikna Mitt Tålamod och Mitt Saktmod, och inse hur mycket tålamod Jag har med dig;
(Alldeles efter detta budskap, som gavs vid midnatt, bad Jesus mig att vara vaken i en och en halv timme för att hålla Honom sällskap och tillbe Honom. Jag omfamnade Kärleken och Trofastheten som lutade sig ner från himmelen i min famn … Och hela människosläktets Brudgum gladde sig så över att bli älskad, och förlängde Sitt besök. Och jag i mitt elände, försäkrades om och om igen en Trofast och Evig Kärlek.7 )
