På upptäcktsfärd i Rom – oktober 2015

För första gången sedan våra pilgrimsfärder började gav Jesus Kristus Vassula ett budskap som hon skulle läsa upp medan vi alla var samlade i Rom för vår ^12:e ekumeniska pilgrimsfärd. I detta budskap utgjuter vår Herre hela sin barmhärtighet över oss i dessa sista dagar, och ber än en gång sina herdar att försonas och komma till en fullständig enhet och undanröja splittringarna mellan sig själva genom kraften från Hans Helige Ande. Jesus hymlade inte med sina ord utan var som alltid direkt och tydlig. Budskapet var hisnande och upplyftande på samma gång. Kristus påminner sina herdar om att vi är förenade i ett och samma dop och ber dem att dela eukaristins mysterium. Det finns en kropp, en ande, en Herre, en tro, en Gud, allas Fader och genom alla, och han lever i oss alla …

Detta budskap kunde inte göra något annat än att föra samman alla pilgrimers hjärtan, i lovsång och tillbedjan, för att i sin ande känna att de är en familj; alla Guds barn är verkligen ett i Kristus, och tillhör tillsammans det eviga livet i Guds Rike.

En del av dem som deltog i denna pilgrimsfärd kom långväga ifrån, sammanlagt från 65 olika länder. Bara denna multinationella samling visar hur Sant Liv i Gud har spridit sig över hela världen. Det kan bara vara Gud som kan utöka sina verk på ett sådant magnifikt sätt. Prästerna, tillsammans med lekmännen, kom från 15 olika kristna samfund. Av de 700 personer som samlats utgjorde enbart prästerna 104 personer. Det fanns anglikaner, armenisk-ortodoxa, kopter, etiopiska katoliker och etiopisk-ortodoxa, en evangelisk, grekisk-ortodoxa, lutheraner, maroniter, melkitiska katoliker, romerska katoliker, rumänsk-ortodoxa, syriska malankaras och medlemmar från Delhis ortodoxa kyrka; lovad vare Herren!

Här är Etiopiens grekisk-ortodoxa prästerskap med biskop Markos Gebremedhin Woldesenbet tillsammans med Fr. Nestor Caber. Längst till höger syns Vincentian-prästen Fr. Rolando Tuazon

Det är så tydligt att Herren leder dessa pilgrimsfärder med kraft, åt Vassula, Hans instrument för enhet, skulle inte på egen hand, utan Guds Hand, på något sätt ha lyckats samla alla dessa pilgrimer från olika kyrkor och få dem att förenas i Rom för att bilda en kyrka i dess mångfald. Det är som om vi hör Jesus säga: ”Jag skall föröka dem, och folken skall lära sig att Jag är Herren, den som helgar nedbrutna hjärtan.

I 12 år nu har det funnits en interreligiös närvaro från Bangladesh vid våra pilgrimsfärder. Den vördnadsvärde Mahathero Suddhanandas närvaro har troget och ofelbart eskorterats av två av hans lojala buddhister. Deras tal uttrycker fred och harmoni för hela världen och de buddistiska munkarna är tacksamma för att våra kyrkor också söker harmoni mellan oss och fred i världen. Efter att ha sett Vassulas ansträngningar under så många år för att främja fred, försoning och enighet i världen visade den vördnadsvärda sin uppskattning genom att bjuda in henne till deras kloster i Bangladesh, Dhaka, tre gånger vid tre olika tillfällen för att ge henne guldmedaljen. En av dessa gånger hedrade de henne genom att låta henne ta emot guldmedaljen av premiärminister Sheikh Hasina, som var inbjuden till deras tillställning.

Trots så många ändlösa och frenetiska förföljelser av vissa människor som True Life in God oundvikligen har upplevt i 29 år, kan Kristi röst inte tystas ned och kommer aldrig att begravas. Sanningens tidvatten fortsätter att öka i styrka, medan striden om själarna rasar allt häftigare och allt ihärdigare, och det nät som Kristus kastar ut i vår tid måste dra in sin fångst. Vi får inte glömma vad Jesus bad Vassula om i sina budskap; betydelsefullt: ”Var mitt nät …” sade han till henne. Detta budskap utesluter inte oss andra; Jesus kallar var och en av oss att vara hans nät. Ja, ett nät bör vi vara, för att fånga likgiltiga själar, förlorade själar, desperata själar och föra dem till Kristi barmhärtighet och kärlek så att de också kan bli helade, tröstade och i sitt liv upptäcka innebörden av: Vägen, Sanningen och Livet.

Pilgrimerna blir inte bara fler varje gång, de tar också alltid ett steg framåt mot enhet och en klarare förståelse för vilken typ av enhet som Jesus ber oss om. Detta är syftet med våra pilgrimsfärder. Varje gång vi träffas kan vi höra en högre, mer ihållande och mer brådskande uppmaning till enhet från Kristus. När allt kommer omkring, kan man fråga sig, vad är anledningen till och vad är syftet med att Kristus så beslutsamt samlar så många av sina herdar och oss som lekmän från så många nationer till våra pilgrimsfärder? Varför samlar han oss från alla möjliga bakgrunder och traditioner och från alla främmande länder, om det inte är Hans avsikt, Hans plan, att ge oss en förnyad anda och ett förnyat hjärta: att bli det synliga exemplet, det synliga tecknet på ”enhet i mångfald”, på det sätt Han vill ha det? Är vi kanske, utan att inse det, de första apostlarna, de sista tidernas apostlar, som har fått en försmak av den verkliga och fullbordade enheten?

Kristus upphör aldrig att förnya stenhjärtan och förvandla dem till hjärtan av kött. Kristus förnyar i vår tid de stela hjärtan som var fyllda av fördomar som var styva som tre oböjliga järnstänger, de hjärtan som skapade splittring i kyrkan och som fortsätter att göra det… Åh ja! Gud kan forma dessa hjärtan … När allt kommer omkring, är inte Gud känd för att vara en barmhärtighetens och maktens Gud, men också för överraskningar?

¹¹ oktober – söndag.

Som vid tidigare pilgrimsfärder var den första dagens programpunkt i Rom, direkt efter frukost, recitationen av bönen ”Fader vår” som sjöngs på arameiska. Därefter följde förberedelserna för processionen av de hundrafyra prästerna som representerade femton olika kyrkosamfund och som skulle gå i procession, eskorterade av arrangörerna Anne-Marie Peters och Theodora Konidari tillsammans med Vassula. David Armitage, en annan arrangör, mådde tyvärr inte bra och åkte inte till Rom. Alla präster var klädda i full prakt och i mångfald och representerade sin egen kyrka; det är en formidabel syn att se hur Kristi kyrka kan framstå när alla herdar är klädda i alla sina regalier, i all sin prakt och i sin mångfald. Man kan jämföra kyrkan med en vacker trädgård med alla sorters blommor, en rik variation av blommor.

Foto av prästerskapet med Vassula

Alla som tittade på kunde inte neka till att bli berörda när de såg, och här vill jag betona: att se ”Den enda och unika kyrkan, den enda mystiska kroppen”, högtidligt gå tillsammans under tystnad genom mittgången som en kropp med en bakgrundsmusik av Kyrié Eleisson. När prästerna nådde podiet presenterade var och en av dem i tur och ordning sig själv och den kyrka han tillhörde, medan ett stort dån av applåder hördes med hurrarop.

När det blev Mgr. René Laurentins tur att presentera sig själv, blev det plötsligt ett högre upprop av acklamation, som fick församlingssalen att dundra av jubel, med stående ovationer för honom. Mgr. Laurentin kunde knappt avsluta presentationen av sig själv. Det var inte bara för att Mgr. Laurentin var den äldste av alla pilgrimerna, drygt 98 år gammal, helt blind och knappt gående, utan också för att han hjältemodigt har försvarat budskapet Sant Liv i Gud. Han var (och är fortfarande) en hängiven försvarare av Vassulas apostoliska mission. Han har aldrig missat någon av våra pilgrimsfärder, inte en enda. När alla åter hade satt sig läste Vassula upp det så efterlängtade budskapet om Kristus och vad han hade att säga oss vid denna betydelsefulla sammankomst. Och som jag sa ovan var det återigen ett tydligt och avgörande budskap om att Kristus än en gång inbjöd sina herdar att försonas och enas genom att visa ett synligt tecken på enhet runt ett altare.

Msgr. Rene Laurentin eskorterad av sina skyddsänglar Nicolas Buchet och René de Cacqueray

Efter att ha hört Kristi budskap blev det en liten paus bland alla, för att reflektera över budskapet, och sedan uppmanades den första talaren att hålla sitt tal. Det var inte första gången som ärkebiskop Georges Haddad var med på våra pilgrimsfärder. Han tillhör den melkitiska kyrkan och bor i Libanon. Han hade tidigare bjudit in Vassula att hålla ett föredrag för hans församling i Libanon. Hans tal byggde på den himmelske Faderns ord om att Gud har en särskild plan för var och en av oss och att vi bara kan lära känna Honom genom den Helige Ande och sanningen. I själva verket är det detta som Jesus har bett oss om i Budskapen om det sanna livet i Gud: ”Kom och lär känna mig och förstå mig …” och att han skulle bli mycket besviken om vi dog utan att ha känt honom … Han fortsatte med att säga att frälsningen är dörren som öppnas till den himmelske Fadern genom Jesus och att den Helige Ande skapar kyrkans enhet genom mångfalden av människor, deras kultur, deras personligheter och deras länder. Han avslutade sitt tal med en bön om ånger som vi alla bad tillsammans.

Efter detta tal förberedde sig hans excellens biskop Athanasios Canepa, biskop i hela Frankrike, från den franska koptiska ortodoxa kyrkan, för att fira den heliga koptiska liturgin som programmerad. Det var första gången som en koptisk biskop bjöd in oss alla till sin mässa. Det var också första gången som biskop Athanasios deltog i våra pilgrimsfärder och han var mycket glad över att vara med oss och bidra till våra ansträngningar för enhet. För inte så länge sedan berättade han för Vassula att Kristi budskap hade berört honom oerhört mycket, att han hade läst en stor del av dem och att han tror på det som Jesus ber sina herdar om. Efter att ha blivit så berörd av Anden ville han bidra på alla sätt han kunde för att främja den enhet som Kristus kallade sin kyrka att uppnå. Vi tackar Gud för att Han har gett oss trons krigare. Denna kallelse fanns också i det budskap som Kristus gav till oss i Rom för pilgrimerna. Kristus bad oss att bli trons krigare, att inte frukta utan att gå framåt mot enhet. Med andra ord påminner Kristus oss i denna ändens tid om att vi verkligen befinner oss i en andlig strid, att vi kommer att möta hårt motstånd och förföljelse, men att vi måste förbli i honom och vara starka och orädda när dessa förföljelser kommer i vår väg.

Efter talen fanns det inte ett ögonblick att förlora. Bussarna väntade för att köra alla pilgrimer till Santa Scala, den heliga trappan som Jesus gick upp för innan han ställdes inför rätta av Pontius Pilatus. Pilgrimer från hela världen går upp för varje trappsteg på knä i bön. Den heliga trappan är täckt av trä och människor kunde bara se delar av de ursprungliga trapporna genom små glasspalter som verkade vara gjorda av marmor.

Eftersom Basilica di Santa Croce i Gerusalemme inte låg långt bort promenerade pilgrimerna till den basilikan. Denna basilika byggdes in i en del av kejsarinnan Sankta Helens kejserliga palats. Vi hade tid att gå till de heliga relikernas kapell, där vi med vördnad såg en stor del av den gode tjuvens kors, benet från pekfingret som sägs vara Sankt Thomas oförgängliga finger, det finger som vi vet att han lade i den uppståndne Kristi sår, två törnen från törnekronan, tre fragment från det sanna korset och en spik som användes vid korsfästelsen. På utställningen fanns också ”Titulus Crucis”, den inskription som sitter på toppen av det sanna korset. Vi hade förmånen att med egna ögon få se några av de autentiska instrumenten från Kristi lidande.

¹² oktober – måndag. Vi började vår andra välsignade dag med en tidig väckning på grund av den långa resan till Pompeji. Arrangörerna hade reserverat helgedomen della Beata Vergine del Santo Rosario där en etiopisk mässa skulle firas av hans excellens, biskop Lesanu-Christos Matheos och homilian skulle framföras av biskop Markos Gebremedhin Woldesenbet. Efter mässan besöker vi den berömda arkeologiska staden Pompeji.

Helgedomens historia berättas av en man, Bartolo Longo (1841-1926). När han en dag besökte Pompeji och var förtvivlad, sade en röst till honom: ”Om du söker frälsning, sprid rosenkransen. Det är Marias löfte: Den som sprider rosenkransen kommer att uppleva frälsning.” Han flyttade in en ikon av Vår Fru av Rosenkransen i den gamla kyrkan och snart skedde mirakel på platsen för dem som kom för att be där.

Fyra år senare bestämde sig Bartolo Longo för att fokusera på sitt livs största arbete: att bygga en helgedom i Pompeji som är tillägnad Jungfru Maria. Helgedomen byggdes från 1876 till 1891, som också inkluderade en skola, en verkstad, ett barnhem och ett samhällscenter. Efter manifestationen av dessa mirakel uppmuntrade påven Leo XIII formellt hängivenhet till Vår Fru av Pompeji. Helgedomen uppfördes i den påvliga basilikan. Den 19 oktober 2008 placerade påven Benedictus XVI en gyllene ros på helgedomen, den högsta utmärkelse som den katolska kyrkan reserverar för en helgedom tillägnad Jungfru Maria.

Den mirakulösa ikonen av Vår Fru av Rosenkransen är placerad ovanför huvudaltaret i en förgylld ram. Den föreställer Guds Heliga Moder sittande på en tron med Jesusbarnet i knät, ett radband till S:t Dominikus, medan Hans Heliga Moder håller ett radband till S:ta Katarina av Siena. Påven Leo XIII sade: ”Gud har använt denna bild för att bevilja tjänster som rörde världen”.

Vi blev också alla mycket förvånade när vi upptäckte att det i Neapel, som ligger nära Pompeji, fanns en TLIG-bönegrupp som hade funnits i flera år och som leddes av Fr. Rolando Palazzeschi. När Neapels TLIG-grupp fick höra att Vassula och pilgrimerna skulle komma till helgedomen, gick de alla förväntansfulla för att hälsa på henne. När Vassula närmade sig helgedomen blev hon ombedd att skynda sig och möta Fr. Rolando som hon aldrig hade träffat förut. De förde henne till honom. Vassula blev mycket förvånad över att någon kände henne i Neapel och ännu mer förvånad blev hon när hon upptäckte att vi hade en TLIG-bönegrupp där borta. Fr. Rolando, upprymd av glädje, omfamnade Vassula kärleksfullt och bjöd in henne att återvända till Neapel nästa vår för att hålla ett föredrag om Budskapen. Vassula var mycket glad, för som hon en gång sa till mig: ”Italien har förstörts av våra förföljare; det är i ett slumrande tillstånd och behöver väckas. Fr. Rolando följde sedan med henne, så att hon kunde sitta bland alla våra präster.

Strax innan mässan började hälsade ärkebiskop Tommasco Caputo, som är Pompejis prelat och pontifikatets delegat i helgedomen, oss alla välkomna. Mässan avslutades med att vi alla unisont sjöng Salve Regina för att hedra Vår Fru. Vårt nästa steg var att besöka Pompeji.

Ärkebiskop Tommasco Caputo, Pompejis prelat och pontifikatets delegat till helgedomen, välkomnar Vassula och TLIG-pilgrimerna

Etiopisk katolsk mässa firad av biskop Lesanu-Christos Matheos i helgedomen della Beata Vergine del Santo Rosario i Pompeji

Pompeji är känt på grund av berget Vesuvius, som är mest känt för sitt utbrott år 79 e.Kr. som ledde till att de romerska städerna Pompeji, Herculaneum och flera andra bosättningar begravdes och förstördes. Det utbrottet slungade ut ett moln av sten, aska och rök till en höjd av 33 km och spydde ut smält sten och pulveriserad pimpsten med en hastighet av 1,5 miljoner ton per sekund och frigjorde i slutändan hundratusen gånger den termiska energi som frigjordes av Hiroshima-bombningen. Uppskattningsvis 16.000 människor dog på grund av hydrotermiska pyroklastiska flöden. Den enda bevarade ögonvittnesskildringen av händelsen består av två brev från Plinius den yngre till historikern Tacitus. Det senaste utbrottet ägde rum 1913-1944.

Detta är en gipsavgjutning av ett barn som begravdes av askan under vulkanen Vesuvius utbrott 79 e.Kr.

I slutet av denna underbara dag åkte vi tillbaka till Rom. Ytterligare sex timmars resa tillbaka väntade på oss, men det var det verkligen värt. När vi kom fram till hotellet, utmattade men på gott humör, rusade vi genast till konferenssalen för att lyssna till den nigerianske biskopen Oliver Dashe Doeme som hade ombetts att hålla ett föredrag om sin erfarenhet av Jesus.

Han berättade att islamister hade bränt ner 32 kyrkor och dödat många kristna. Boko Haram riktar särskilt in sig på kristna och kyrkor, utbildningsinstitutioner, ”västerländska” regerings- eller säkerhetsorgan och muslimer som inte delar deras stränga tolkning av sharialagarna. Biskop Oliver, som var överväldigad av den svåra situationen i sitt land, gick en dag till sin kyrka för att be vår Heliga Moder och Jesus att göra något för hans land, som förutom de extremistiska krafterna har mycket korruption; han bad Jesus att stoppa alla dessa mord. Medan han var i djup bön uppenbarade sig Jesus oväntat för honom med ett långt svärd i båda sina händer. Djupt rörd och chockad på samma gång såg biskop Oliver Jesus närma sig honom medan rädslan började gripa honom och han undrade varför Jesus gick fram till honom med ett svärd. När Jesus nådde fram till honom räckte han över svärdet till honom. Så snart han tog svärdet från Jesus, förvandlades det i hans händer till ett radband! Jesus sade till honom: ”Boko Haram är borta! Boko Haram är borta! Boko Haram är borta!” Tre gånger! Ja, vi fick höra ytterligare en berättelse om den kraft som rosenkransen har mot de onda makterna.

Han avslutade med den goda nyheten att det nu finns en ny regering efter det senaste valet i år, som tar korruptionsbekämpningen på stort allvar. Detta, sade han, är ett mirakel! Biskop Oliver berättade att han och medlemmarna i hans kyrka började bygga en helgedom för att hedra Vår Fru, men att det gick långsamt på grund av brist på pengar. Vi, familjen True Life in God, bestämde oss för att göra en insamling till detta projekt och ge honom pengarna så att han kan fortsätta att bygga helgedomen. Denna donation är också ett tecken på vår kärlek till det skydd som både Jesus och Maria ger till hans land.

Han fortsatte med att berätta att kyrkans medlemmar deltar i alla möjliga andliga aktiviteter, som till exempel daglig morgonandakt. Han försöker uppmuntra familjerna att leva sina liv med fasta och bön. Hans vittnesmål var starkt och upplyftande eftersom vi än en gång insåg hur nära Jesus är oss; han är medveten om kampen, förföljelserna och det elände som de kristna genomgår just nu. I TLIG:s budskap uppmanar Jesus till bön, en oavbruten bön, och ber alla att lära sig be rosenkransen, för det är genom rosenkransen som djävulen kan kuvas och kedjas fast.

Biskop Oliver Dashe från Nigeria

Direkt efter detta underbara vittnesmål inbjöds biskop Toppo av Vassula att hålla sitt tal. Han talade kraftfullt om sin upplevelse av enhet. I Ranchi, en stad söder om och nära Calcutta, där han bor, möter han ofta många grupper från andra religioner som muslimer och hinduer. Han berättar för dem att det bara finns en Gud och att vi alla är hans barn. Han fortsatte med att säga att ja, det finns skillnader mellan oss, till exempel social bakgrund, religiös bakgrund och ekonomisk bakgrund. Den viktigaste aspekten av vår mångfald är att vi accepterar varandra. När han möter 15 olika kristna samfund, som vid denna pilgrimsfärd, ger han ett mycket enkelt budskap: Vi är under en Gud, en Jesus, en Helig Ande, ett dop! Han berättade att han bjuder in alla pastorer, präster och ledare för andra grupper till sitt stift och talar med dem om enhet. På annandag påsk samlas de dessutom alla för att fira den uppståndne Kristus , och de sjunger tillsammans och ber rosenkransen tillsammans. Han avslutade med att säga: Jesus är Herren, den ende ! Amen.

¹³ oktober

Tisdag Som varje morgon började vi dagen med att be ”Fader vår” på arameiska i samlingssalen. Morgonens talare var ärkebiskop Kissag Mouradian från den armenisk-ortodoxa kyrkan i Buenos Aires. Han är en nära vän till påven Franciskus, eftersom de båda kände varandra i Buenos Aires. Även han höll ett tal om enhet. Han menade att vi kanske inte är helt medvetna om hur stort arbete vi gör genom att vara tillsammans och hur viktigt det är att leva i enhet med andra. Han jämförde våra olikheter med musikens noter. Musiken är densamma för alla, men människor spelar olika noter, eftersom vi tillhör olika kyrkor – men det är nödvändigt att hitta samma noter att spela för vår Herres ära.

Ärkebiskop Kissag Mouradian

Eftersom vår vän imamen Mohammed Mazharual Islam från Bangladesh inte kunde delta i pilgrimsfärden den här gången på grund av visumproblem, ombads Vassula att läsa upp hans tal. Vi blev särskilt rörda av att höra dessa betydelsefulla ord från hans brev till oss:

”Jag hoppas att ni alla, med den allsmäktige Allahs nåd, kommer att njuta av pilgrimsfärden på ett behagligt sätt och att denna pilgrimsfärd kommer att bidra till att stärka vänskapsbanden mellan oss alla. Låt oss glömma det bittra förflutna och gå framåt för vårt välstånd. Jag inbjuder er alla att besöka Bangladesh och se våra natursköna omgivningar. Dessutom kan ni i vårt land se hur muslimer, hinduer, buddhister och kristna lever i harmoni med varandra. Vi är varandras vänner.”

Detta meddelande var avsett att påminna oss om att det i vissa länder, trots att det finns olika religioner, kan råda fred och ett liv i harmoni mellan dem.

Direkt efter presentationen av detta brev höll den syrisk-katolske ärkebiskopen Gregorios Elias Tabe ett tal om uppdelningen av kristna samfund och om vad som utgjorde deras tidiga start under de första århundradena. Han sade att han också kommer från ett splittrat samfund. Han fortsatte med att säga att vid varje svårighet vi har i livet bör vi alltid söka försoning omedelbart eftersom Herren vill det. Dessutom anser han att om enheten inte har kommit ännu, beror det på att kyrkan inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt splittringen eller skillnaderna mellan olika grupper, olika språk och olika personligheter. Han avslutade med att säga att kyrkan måste fokusera mer på detta.

Fr. Stephen Rafael från Calcutta, Indien, gav oss också en påminnelse om Kristi Kärlek. Han citerade Jesus många gånger som: ”Älska så som jag har älskat er”. Han förklarade kärlekens betydelse och vad man kan uppnå genom den, och påminde oss om Jesu ord: ”Be om vad som helst i mitt namn, så skall det ske.” Kärleken kommer att segra över vår splittring. Kärleken kommer att få kyrkan att bli en och inte splittrad. Att förhärda våra hjärtan kommer aldrig att föra oss samman. Vi bör minnas de berömda ord som uttalades av den ekumeniske patriarken Athenagoras av Konstantinopel, som var så nära att skapa enhet med påven Paulus VI; han skrev: ”Om vi nöjer oss med att upprepa våra formler och förhärdar dem mot våra medkristna, då kommer vårt arv att bli dött. Det är delande, ödmjukhet och försoning som gör oss verkligt ortodoxa.”

För fyra år sedan besökte våra pilgrimer Assisi där vi fick uppleva en underbar och oförglömlig maronitisk mässa på arameiska av Fr. Nabil Mouannes. I vårt program för i år, 2015, har vi återigen planerat in ett besök i Assisi, Fredens stad som den helige Johannes Paulus II hade döpt den till. Under vår resa till Assisi, på ungdomsbussen, som jag var med i och som transporterade alla ungdomar (vissa ungdomar var också över 50 år, ahem…), bad vi rosenkransen på fem olika språk. Vid ankomsten besökte vi den övre basilikan St Francis, ett av Italiens främsta monument, som byggdes mellan 1228 och 1253 e.Kr. Franciskus var en mystiker som upplevde visioner av Kristus och Maria. År 1210 grundade han den berömda orden av tiggarbröder som kallas franciskanerna. Franciskus var också den förste kände kristne som fick stigmata.

Efter att ha tillbringat en stund i tyst bön gick vi till Santa Maria degli Angeli där vi skulle ha mässa. Hans nåd ärkebiskop Vincent Concessao var celebrant. Innanför murarna till denna praktfulla kyrka, i dess mitt, ligger den lilla kyrkan Porziuncola-kapellet som restaurerades av den helige Franciskus efter att ha varit övergiven under lång tid. När Jesus bad honom att restaurera och bygga sin kyrka som ligger i ruiner, förstod den helige Franciskus att Kristus syftade på denna lilla kyrka som låg i ruiner. Det var på denna plats, i denna lilla kyrka, som den helige Franciskus till slut förstod sin kallelse klart och tydligt. Han grundade därefter orden för de mindre bröderna (1209). Den ²⁸ mars 1211 tog Claire, dotter till Favarone di Offreduccio, på samma plats emot sin ordensdräkt ur den helige Franciskus händer och grundade därmed de fattiga Claires orden.

Efter att ha lämnat denna underbara upplevelse från Fredens stad bakom oss åkte vi tillbaka till Rom. Till allas förvåning fick Vassula ett överraskande besök av kardinal Basilios Cleemis som var i Rom samtidigt, deltog i familjesynoden i Rom och bodde i Santa Marthas residens där påven Franciskus bor. Han kom för att träffa Vassula och äta middag med henne för att diskutera planer för ett framtida symposium/pilgrimsfärd med alla kyrkor i Indien. Hans eminens kommer från den katolska kyrkan Syro-Malankara. Han kände Vassula, eftersom hon hade träffat honom under sina tidigare besök i Indien; han hade hört mycket om henne och hennes mystiska upplevelser med vår Herre Jesus Kristus. Kvällen avslutades med helig tillbedjan under ledning av Fr. Stephen Rafael.

14 oktober – onsdag

Onsdagen var en mycket viktig dag för alla pilgrimer. Vi gick upp ganska tidigt för att hinna till Petersplatsen och delta i den allmänna påvliga audiensen. Här kan det vara bra att påminna om att pilgrimsfärden sammanföll med familjesynoden. Alla såg fram emot detta evenemang. Många grupper från hela världen hade samlats här för att se och lyssna till påven Franciskus. Det här var andra gången som vår TLIG-grupp inte tillkännagavs när vi var på plats för påvens audiens, trots att vi var över 700 pilgrimer; mindre grupper på åtta eller tio personer tillkännagavs. Gud vet vem som blockerade vårt namn … men vi fortsätter att be att vår Herre öppnar ögonen på dem som vägrar att se. Vi hade inte tappat modet, utan när vi var där började vi sjunga Doksa, Doksa och höll vår banderoll högt. På vår banderoll stod det att påskens datum skulle vara ett.

Under den påvliga audiensen kysser påven Franciskus vår yngsta TLIG-pilgrim, Anja Khachigian, på framhuvudet

Anja med sin far Samuel Khachigian och sin mor vid den påvliga audiensen

Slutligen hände till vår förvåning något annat, helt underbart. Alla våra präster som var ärkebiskopar och biskopar från de 15 kyrkosamfunden fick sitta mycket nära påven. Detta var verkligen en gåva från ovan. Så småningom hälsade påven Franciskus på dem en efter en, och alla, utan undantag och utan att samordna en förberedd kommentar, sade till påven att de var tillsammans med 700 pilgrimer från Sant Liv i Gud och Vassula , som hade samlats för att be och arbeta för enhet. Påven förklarade då glatt för en av dem, ”men jag känner Vassula!” Påven verkade förtjust. Ärkebiskop Attallah från den maronitiska kyrkan sa till påven på ett djärvt sätt: ”Du måste träffa Vassula”, varpå påven svarade: ”Be för mig…” Påve Franciskus bad nästan alla våra präster att be för honom.

Medan vi alla var på påveaudiensen var Vassula tillsammans med Fr. Vincent Cosatti och Mgr. René Laurentin körde över för att träffa den stora och berömda exorcisten Fr. Gabriel Amorth som nu är 92 år gammal. Han sa till dem att han fortfarande utför exorcism med de fall han haft, men att han inte tar emot nya fall. Mgr. Laurentin och Fr. Amorth är goda vänner och har känt varandra under en längre tid. Fr. Amorth har också känt Vassula i flera år, sedan den tid hon bodde i Rom. Hon hade gått över för att besöka honom och hälsa på honom när han ledde en Medjugorje-grupp i bön. Han meddelade sin grupp att Vassula var bland dem och bad dem att be utan uppehåll som vår Herre hade instruerat Vassula.

När den påvliga audiensen var över diskuterade våra ärkebiskopar och biskopar som samlats i närheten av CDF:s kontor fortfarande med spänning vad de hade sagt till påven och vad han hade svarat. Vassula, som just hade återvänt från mötet med Fr. Amorth, råkade av en slump se dem alla stå på gatan nära påvens audiensområde och diskutera glatt. När de såg Vassula kallade de på henne och var och en av dem berättade för henne vad de hade sagt till påven och vad han hade svarat dem. Detta samtal med påven ändrade på något sätt det faktum att det framgick varför påven inte fick vårt namn för att hälsa på vår grupp.

Vassula med ärkebiskoparna och biskoparna efter den påvliga audiensen

Påve Franciskus bad samma dag om förlåtelse för de senaste skandalerna i kyrkan. Detta var hans ord: ”Innan jag påbörjar dagens katekes vill jag å kyrkans vägnar be om förlåtelse för kyrkans skandaler på senare tid, vare sig det är i Rom eller i Vatikanen. Jag ber om förlåtelse.” Bland de närvarande på Petersplatsen fanns de 33 chilenska gruvarbetare som varit instängda under jorden i 70 dagar i Copiapo-gruvorna 2010. ”Jag tror att vem som helst av er kan komma upp hit och berätta för oss vad hopp betyder. Tack för att du hoppas på Gud ”, sa påven till dem. Han fortsatte sedan: ” Kärlek är det löfte som man och kvinna ger till varje barn: från det ögonblick då han eller hon blir till i tanken. Barn kommer till världen och förväntar sig att få bekräftelse på detta löfte: de förväntar sig det på ett totalt, självsäkert och sårbart sätt”.

Efter att ha haft lite fritid i Vatikanen gick vi alla för att fira den maronitiska mässan av Hans Excellens biskop Simon Attallah från Libanon i kyrkan Our Lady of Guadalupe Church, som ligger nära vårt hotell.

Mässa i Guadalupe-kyrkan i Rom – firad av hans excellens, biskop Simon Attallah

Fader Nabil Mouanes ord var fyllda av den Helige Ande, när han tackade Jesus för att han samlat alla präster från så många länder. Han tackade vår moder Maria av Guadeloupe för att hon samlat oss för att fira den maronitiska riten och vara ett. Han fortsatte med att tacka Vår Herre för budskapen Sant Liv i Gud och för påven som går i rätt riktning och sammankallar kyrkorna till ett gemensamt datum för påsk. Mässan avslutades med att vi sjöng Ave Maria under ledning av monsignore Elie Zouein. Vi tackade vår Herre genom att sjunga Fader vår på arameiska. Efter bönen tackade biskop Simon Attallah Jesus för att han var med oss under denna pilgrimsfärd.

Här är Hans Excellens med biskop Simon Attallah, med ärkebiskop Georges Al Haddad, Fr. Nabil Mouannes och Fr. Emile Abou Mrad

När vi gick ut ur kyrkan fortsatte några i vår grupp, fortfarande på gott humör, att sjunga Doxa-Doxa och förbipasserande, oavsett om de gick, körde bil eller satt på en buss, stannade till för att ta bilder och videor av vår grupp.

Senare på eftermiddagen, i samlingssalen, ville många av pilgrimerna veta vad prästerna som hade talat med påven Franciskus hade sagt till honom, och vad påven därefter hade svarat. De ombads därför att avge sitt vittnesmål. Pilgrimerna var upprymda av glädje och tröstade, för detta var verkligen en liten triumf. På kvällen hörde vi ett anförande av pastor Monels från den evangeliska kyrkan, som vänligen tog emot vår inbjudan att kort tala till oss om enighet och vikten av den, särskilt i vår tid. Kristna måste förstå att splittring inte är bra för dem. Vårt program avslutades slutligen med en helandegudstjänst. Som vanligt ombads alla präster att ställa sig längst fram i salen, medan vaktmästarna rad för rad eskorterade de pilgrimer som ville bli helade. Många av oss fick en kraftfull välsignelse som avslutning på denna historiska dag.

15 oktober – torsdag

Den femte dagen inleddes med att vi sjöng Fader vår på arameiska. Vårt program var kort den morgonen på grund av den långa resan som var planerad till Loreto, till helgedomen i det heliga huset i Nasaret. Detta var något som var värt att se.

Nästa talare var fader Emile Abou Mrad från den antiokiska ortodoxa kyrkan. Fr. Emile uttryckte hur tacksam och välsignad han var över att få vara en del av denna grupp som arbetar så hårt för att uppnå enighet. Han påminde oss om hur kristna är skyldiga att arbeta för enhet och försoning; om det finns hinder på vägen som hindrar oss från att uppnå detta, bör vi övervinna dem…

Vassula var nästa talare. Hennes budskap var en återspegling av vad Jesus har sagt till oss under så många år när det gäller enhet, inte bara i budskapen utan också i Hans bön till Fadern, där Han påminner oss om att vi är ett. I sitt budskap uppmanade hon prästerna att skynda på sina steg mot att fira mässan runt samma altare, som Jesus vill, eftersom vi alla tillhör Kristi enda kyrka. Dessutom påminde hon om påven Franciskus skämt om de olika påskdatumen. Påven Franciskus nämnde under en av sina resor i en presskonferens att det är löjligt att fira påsk på olika datum. Han fortsatte: ”Säg mig, när kommer er Kristus att återuppstå? – ”Nästa vecka”…”min återuppstod förra veckan!” Påven avslutade med att säga att påskdatumet är ett tecken på enhet. Här är en länk till respektive video:

https://www.youtube.com/watch?v=L52FCeWib-s.

Direkt efter dessa tal rusade vi iväg till våra bussar för att åka till Loreto. Nasarets heliga hus är det hus där jungfru Maria föddes och där hon mottog bebådelsen. Runt detta hus, som vördats sedan kristendomens tidiga dagar och vars anhängare aldrig förlorat sitt minne, lät Sankta Helena, kejsar Konstantins mor, på 400-talet uppföra en kyrka. Efter att det Heliga landet fallit under islams styre år 1263 transporterades det heliga huset enligt traditionen den 10 maj 1291 till Trsat (Rijeka, Kroatien), där en vision som fader Alexandre Georgević fick i Sankt Georgskyrkan visade att detta var Marias hus. För att bekräfta denna vision botade himlen en långvarig sjukdom som han hade. Tre år senare, 1294, transporterades det heliga huset till Recanati i Italien, där det återuppbyggdes 1295 i ett lagerbladsfält (lauretanum), därav namnet Loreto. Arkeologiska bevis, nämligen kalkstenarna, som kommer från området kring Nasaret, och cederträet, som inte finns i Loretoområdet, samt dokument som hittades 1962, visar att huset verkligen kommer från Nasaret. Jungfrun av Loreto är skyddshelgon för migranter, gravida kvinnor och chaufförer. Resan från Rom till Loreto var lång, men vi njöt av den, eftersom utsikten var fantastisk.

Hans nåd ärkebiskop Anil Couto från Indien var den som firade den heliga katolska mässan i Loreto. Pilgrimer från andra grupper och till och med enskilda personer deltog i mässan. Det var ett historiskt ögonblick av sanning och enhet. Ärkebiskop Anil Couto talade om förlåtelse. Vi kan be Vår Herre att radera våra avvikelser, våra synder, eftersom ett liv nära Gud är ett liv i helighet. I denna anda av kärlek och fred bad han oss att be om att Vår Heliga Moder skall leda oss till kyrkans enhet. Våra bröder och systrar från Kongo berikade mässan genom att sjunga underbara kongolesiska hymner. Efter denna vackra ceremoni steg vi på våra bussar och påbörjade vår återresa till Rom.

Kongolesiska pilgrimer sjunger psalmer ELLER psaltarpsalmer under mässan

16 oktober – fredag

Detta var den sista dagen på vår välsignade pilgrimsfärd. Som vi brukar inledde vi vårt program med att sjunga Herrens bön på arameiska och hans nåd biskop Felix Toppo firade den katolska mässan i hotellets aula. Fader Shaun Von Lillienfeld från Sydafrika hade ombetts att hålla homilian. Han är verkligen en präst full av humor! Jesus, sa han, är inte som en stormarknad där vi tar vad vi vill ha och lämnar kvar det vi inte behöver. Han tillade att hans ord inte bara är skrivet, det är aktivt och helar oss alla under alla delar av våra liv. De tidigare tankarna i hans predikan förmedlades till oss av honom på ett humoristiskt sätt, vilket gjorde oss upplyfta och gav oss skratt många gånger om.

Fr. Teofilo Rodriguez från Panama var vår nästa talare. Han hade studerat och mediterat och noggrant analyserat det budskap som Kristus gav för att läsas upp för oss vid denna pilgrimsfärd. Det han sa var mycket betydelsefullt och det är värt att ta med en del av det i denna rapport. Han sade följande:

”Jag skulle vilja att vi för ett ögonblick reflekterar över vad Herren sade till Vassula: ”Min Ande håller om dig tryggt”, – men Han säger också detta till oss – ”sätter både vilja och handling i dig för att samla Mina herdar”. För Jesus är det så viktigt att samla sina herdar, för det största arbete som djävulen utför är att skada herdarna och skingra fåren. Vi lever i en tid av stor förvirring och mycket splittring. Det är därför det är av yttersta vikt att öppna våra hjärtan för detta Ord (om Jesus).

I går frågade jag mina bröder om vi har bett om barmhärtighet under denna pilgrimsfärd. Jesus sade (i sitt budskap) ”att be om barmhärtighet, för att läka er inbördes splittring, skapa fred i världen och enhet bland alla kristna”; Kristus sade detta högtidligt. Har vi tagit Honom på allvar? Detta är min största oro.

Längre fram i budskapet säger Jesus: ”Därför frågar jag er uppriktigt: Är ni inte vigda till mig genom ert gemensamma dop?” Finns det bara ett dop? Varför kan vi då inte ha en gemensam nattvard? Är Kristus delad? Tillhör jag Paulus? Tillhör jag Petrus? En Gud – en nattvard.

Jesus säger: ”Jag är villig att ge dig gåvan av enhet”. Jesus vill det här! ”att lyfta min kyrka som ett tecken för varje nation att se Min ära”. Halleluja! Halleluja!

Jesus är villig att göra detta, men vi måste be om barmhärtighet. I slutet kommer jag att uppmana er att be om barmhärtighet.

Kan jag bekänna mina synder för en ortodox präst? Är detta sakrament giltigt? Jesus säger: ”Dela dina sakrament med Mina sakrament.” För Han är den Högste Påven. Kyrkan tillhör inte påven, biskopen eller prästen. Den tillhör Jesus Kristus, den Högste Påven.

Och Vår Herre säger: ”Du sörjer Min Ande.” Sorg betyder bedrövelse. Kristus säger att hans Ande är bedrövad på grund av vår splittring. Inget sårar Jesu hjärta mer än splittringens sår. Guds ord påminner oss om detta: ”Gör inte den Helige Ande bedrövad”. ”Varför ber ni mig då att utgjuta min Ande över er för att ta bort splittringen bland er, när ert hjärta styrs av era fördomar?” Vi ser alla på varandra med fördomar. ”Gör inte min Ande mer bedrövad genom att förbli splittrade med era skillnader mellan er.”

Han sade att vi alla bör vara villiga att arbeta för enhet och för att nå detta resultat bör vi be och visa ödmjukhet och kärlek. Vår pilgrimsfärd är inte en plats för turism, men tyvärr finns det några bland oss som kom som turister. Därför, (han citerade budskapet) istället för att söka tillfredsställa vad vi uppfattar som våra önskningar eller behov, bör vi sänka vår röst så att Guds röst blir hörd. Det var ett mycket kraftfullt budskap som förmedlades till våra hjärtan. I slutet knäböjde vi alla för att tillsammans be om nåd från vår barmhärtige Gud. ”Det är därför jag vill be Gud att inte låta denna pilgrimsfärd ta slut utan att vi åberopar barmhärtighetens nåd. Må Gud ha barmhärtighet med oss. Vår Fru, i Medjugorje, i alla sina sista meddelanden insisterar: ”Be för Mina herdar”. Vad ser Vår Fru i oss, herdarna, som hon ber så mycket om att be för herdarna? Vi saknar barmhärtighet.”

Pilgrimer vid helande gudstjänst

Präster närvarar vid TLIG enhets-tal

Präster närvarar vid ett tal om enhet i konferenssalen

Senare begav vi oss till Sankt Paulus utanför murarna (S. Paolo Fuori le Mura). Det är i denna basilika som Böneveckan för kristen enhet högtidligt inleds varje år, på högtiden för Sankt Paulus omvändelse, den 25 januari. Påven har specificerat två privilegierade uppgifter för denna påvliga basilika: försoningens sakrament (eller botgöring) och utveckling och organisering av ekumeniska initiativ.

Basilikan S:t Paulus utanför murarna

Efter att ha besökt Sankt Paulskatedralen utanför murarna var vi på väg till Peterskyrkan i Vatikanstaten. Vi passerade Colosseum. Byggnaden var, och är än idag, en show i sig. Faktum är att det är den största amfiteatern inte bara i Rom utan i hela världen, och den kan erbjuda såväl fantastiska scenerier som tjänster för åskådarna. Som en symbol för imperiets skådespel har amfiteatern under århundradenas lopp förändrat sitt ansikte och sin funktion och erbjuder sig nu som ett strukturerat utrymme som också är öppet för det romerska samhället. Idag är Colosseum ett monument över sig självt och över det mänskliga geniets verk, som överlever tiden. Och ändå är det fortfarande bekvämt och dynamiskt, tillgängligt på två nivåer, vilket ger en bred översikt över dess interiörer, men också korta och stämningsfulla korta glimtar av staden från dess yttre bågar.

Denna sista dag avslutades med tal av präster och vittnesmål från lekmän i hotellets konferensrum. Fader Bo Westergaard från den svenska lutherska kyrkan talade om enhet och försoning; om vi ska följa vår Herres befallning att älska varandra måste vi lära känna varandra för enhetens skull. Han citerade ett budskap från SLIG att ”varje kyrka måste dö för sitt ego”, men ingen kyrka behöver dö för sin själ. Ingen kyrka kommer att förlora något genom enhet. Det som är äkta kommer att finnas kvar. Dessutom kom fader John Abberton, som kände sig inspirerad av dessa ord, till podiet och bad oss att lita på Vår Fru eftersom hon förde oss samman. Han tillade att ingen religion har något att förlora på enhet. Han avslutade med att säga att om människor känner oro och rädsla inför framtiden så måste de erkänna det och fortsätta på den väg som Gud har gett dem.

Efter fader Abberton talade den vördnadsvärde Mahattero Sudhananda, som hade välkomnats för att ge oss några ord. Som buddhistmunk lever han ett liv för andra. Han är ansvarig för 300 föräldralösa barn: att utbilda dem, ge dem näring och erbjuda dem en bra framtid. Han lever i enkelhet och blygsamhet och ger allt till dessa föräldralösa barn, som han älskar som sina egna barn. Här är bara några ord ur hans tal:

“Diskriminering mellan människor av olika kast, trosbekännelse eller religion är roten till alla hinder för att skapa enighet runt om i världen. Buddha hade sin höga röst för att eliminera sådana skillnader mellan människor.

Idag minns jag hur Vassula Rydén först inledde resan med SLIG med löftet om enighet och lugn bland människor av alla trosinriktningar.

Vårt deltagande i olika pilgrimsfärder har gradvis bidragit till att stärka enigheten sida vid sida och minska skillnaderna. Bangladesh är ett land med harmoni mellan samhällena och premiärminister Sheikh Hasinas nuvarande regering upprätthåller nolltolerans mot dem som försöker destabilisera harmonin mellan samhällena; vi, människor av alla religioner, lever i fred och vänskap.”

Vassula med den vördnadsvärde Mahathero Suddhananda från Bangladesh

Efter att ha hört Venrable Sudhanandas föredrag inbjöds lekmän som Joe Chiaramonte från Amerika, som hade sett Jesu ansikte på Vassula första gången han gick för att höra henne, att tala om sin omvändelse. Joe sade att den Helige Ande vägledde honom till att hitta Jesu budskap. Genom budskapen kände han en sådan stor kärlek och nåd i sitt hjärta. Han hade aldrig tidigare känt en sådan kärlek från sin familj och han kände sig dessutom så välsignad över att vara bland oss. En annan lekman, Cecilia Lutz från Filippinerna, delade med sig av sin omvändelsehistoria. Hon fann Gud och Hans budskap när hon bodde i Schweiz, efter att ha blivit exponerad för den dåvarande New Age-sekten. Hon upptäckte budskapen genom sin vän som hade rest från Filippinerna för att intervjua Vassula i Schweiz, eftersom Vassula bodde där vid den tiden. Cecilia erkände att hon vid första anblicken tvivlade på Vassulas äkthet; Vassula hade inte samma gestalt som en person som tar emot budskap från Gud. Cecilia förväntade sig att se någon som såg mer ut som en nunna, medan Vassulas utseende mer liknade en modells. Men senare i Vassulas hus, under intervjun, upplevde hon Herrens mäktiga närvaro. Hon sa att hon hörde en röst som sa till henne: ”Kungarnas Konung är här.” Hon avslutade detta vackra vittnesmål med att säga att Budskapen räddade hennes äktenskap.

Och så avslutade dessa vittnesmål vår pilgrimsfärd i den eviga staden.

Katerina Kalantzi