1 mars 1993
”Herre,
när jag fick Dina ord, blev de min föda,
ja, Dina ord blev för mig mitt hjärtas fröjd och glädje;
ty Ditt Namn är utropat över mig,
Herre, härskarornas Gud”1
Mina ögon var beslöjade och Jag såg Dig inte,
inte heller Din Glans och Din Ära.
Plötsligt, i det djupaste mörkret bröt en strimma Ljus fram!
Förbluffad och mållös steg jag fram i Ljuset,
och liknöjdhetens ande som rådde i min själ,
gav upp andan, besegrad av Din Ande.
Jag såg Dig stå där i tystnad…
och det var som jag kände Dig, Älskade.
Sedan, när Du öppnade Din Mun, fick jag ett Namn,
och med ens återfick min själ minnet;
slöjan föll från mina ögon
och jag befann mig i min Faders Armar;
O Gud! Du är det Dyrbaraste jag har!
Jag är Helig;
Jag sade: Jag skall rena dig och ge dig ett nytt hjärta och låta en ny ande komma i dig; Jag skall ta bort tröghetens ande ur din själ och låta Min Ande bo i dig; den dagen lovade Jag med ed att göra dig till Min; Jag svor att Jag skulle hela dig och låta dig bli ett träd som bär frukt för Mitt folk; Jag lovade att Jag skulle mätta de hungriga och varje mun; ja! Jag lovade att komma till dig, och bereda din jord och i din Intighet så frön av Min Härlighet;
och nu har Jag, Gud, slagit läger i din själ för evigt; så profetera utan fruktan; gå till de förtorkade benen så skall Jag låta kött växa på dem, Jag skall ge dem en ande så att de kan prisa och ära Mig; ja, Jag skall andas på de döda så att de får liv på nytt och ropar: ”vem är väl som Gud?” Jag skall påminna dem om att större kärlek än deras Skapares står inte att finna;
