22 december 1990

Min Jesus?

Jag är;

Jag behandlar dig varsamt så att du växer, Min blomma; Jag vill att du blir stark, och tro Mig, det är möjligt; du skall bli stark, dotter, eftersom du bär Mitt Ord; framför dig Är Jag, för att bryta ner alla hinder som uppstår medan du vittnar; Jag är den Allra Högste, och Jag säger dig, dotter, att Jag skall se till att ingen makt underifrån hindrar dig från att förkunna Mitt Budskap;

Jag har fört dig ut ur Egyptens land för att du skulle svara Mig i ett främmande land och vittna för ett folk som inte är ditt eget; så trots att ditt uppträdande var avskyvärt och dina sinnen avtrubbade, så att du inte längre kunde se Ljuset, blev Barmhärtighet¹ och Medlidande gripna av ditt häpnadsväckande elände, din skuld och ditt ömkansvärda tillstånd och kom till din räddning;

o nej, Vassula, du har inte förtjänat någon av Mina Gåvor; Jag hade ju tjänare i Min Hand som ärade Mig, som ständigt uttalade Mitt Namn i helighet, som välsignade Mig utan uppehåll, som helhjärtat prisade den Heliga Treenigheten; men ändå ropade Mitt Hjärta, ett Bråddjup av Kärlek, efter dig; du hade lagt sorg efter sorg i Mitt Hjärta, förräderi efter förräderi; du brottades med Mig, stackars lilla varelse… men Jag visste att ditt hjärta inte är ett delat hjärta och att när Jag en gång besegrat ditt hjärta, skulle det bli helt och hållet Mitt; som ett offer för din tidsålder brottades du med Mig, men Jag slog ner dig i kampen och släpade dig i dammet in i öknen där Jag lämnade dig helt ensam;

Jag hade försett dig med en skyddsängel, alltsedan du blev till, för att skydda dig, trösta dig och leda dig, men Min Vishet gav din skyddsängel befallning att lämna dig och låta dig möta öknen på egen hand; Jag sade: ”du skall få leva trots din nakenhet!”² för ingen människa kan överleva ensam;³ Satan skulle ha tagit över fullständigt och dödat dig; Min befallning gavs också åt honom, Jag förbjöd honom att röra dig då; i din skräck kom du ihåg Mig och såg upp mot Himmelen och sökte förtvivlat efter Mig; dina klagorop och dina innerliga böner bröt plötsligt igenom dödstystnaden som omgav dig och dina förtvivlade rop trängde igenom himlarna och nådde den Heliga Treenighetens Öron…

”Mitt barn!” Faderns röst, full av glädje, genljöd över hela Himmelen,

”Åh… Jag skall nu låta henne tränga in i Mina Sår⁴ och låta henne äta Min Kropp och dricka Mitt Blod; Jag skall viga henne till Mig och hon skall bli Min för evigt; Jag skall visa henne den Kärlek Jag har för henne och hennes läppar skall därefter törsta efter Mig och hennes hjärta skall bli en viloplats för Mitt Huvud; hon skall ivrigt underkasta sig Min Rättfärdighet varje dag; Jag skall göra henne till ett altare för Min Kärlek och Mitt Passionslidande; Jag, endast Jag, skall vara hennes enda Kärlek och Längtan; och Jag skall sända henne med Mitt Budskap till jordens yttersta gräns för att erövra ett gudlöst folk, och till ett folk som inte ens är hennes eget; och frivilligt skall hon bära Mitt Kors, Fridens och Kärlekens Kors, och gå vägen till Golgata;”

”Och Jag, den Helige Ande, skall stiga ned över henne för att avslöja för henne Sanningen och Våra djup;⁵ Jag skall påminna världen, genom henne, om att den största av alla gåvor är: KÄRLEK;”

”låt Oss⁶ alltså fira! låt hela Himmelen fira!”

…Jag har fattat dig vid handen och format dig till ett levande tecken på Min Stora Kärlek; – ett vittne om Mitt Heliga Hjärta, och om Min Kyrkas förnyelse;

(Fadern, sedan Sonen, och sedan den Helige Ande talade.)

Jag är Uppståndelsen;

(Förklaring av detta budskap:

I början, när jag plötsligt fick besök av min skyddsängel som skulle bereda vägen för Herren, hade jag, som ”professionell syndare”, ingen kärlek till Gud. Inte ens när min ängel berättade om Himmelska ting. Jag var nöjd med att bara vara tillsammans med min ängel. Jag sökte inte efter mer. När Gud närmade sig mig och tog min ängels plats, blev jag litet besviken. Jag uppfattade Honom som en främling, medan jag redan hade lärt känna min ängel, och min första förvåning hade övergått till kärlek för honom. Därför kunde jag inte förstå varför Gud ville ta min ängels plats. Jag gick till och med så långt att jag trodde Gud var svartsjuk på min kärlek till min skyddsängel, därför var jag ledsen för min ängels skull.

Senare, efter en mycket smärtsam rening som min ängel gav mig, kom Gud till mig för andra gången för att ta min ängels plats. Han stannade hos mig några dagar, och öppnade långsamt mitt hjärta, med Vishet, för att inte skrämma bort mig. Just som jag hade börjat öppna mig för Honom, försvann Han och gömde sig. Jag vände mig om och såg efter min ängel men kunde inte finna honom heller. Jag kände hur några själar⁷ närmade sig och bad mig om böner och välsignelser. Jag bad för dem och välsignade dem. Sedan bad de mig att välsigna dem med vigvatten. Jag skyndade iväg till kyrkan och hämtade vigvatten åt dem och jag välsignade dem genom att stänka vigvatten på dem. Jag passade på att fråga dem om de hade sett var min ängel fanns och Han som mitt hjärta redan hade börjat älska, men jag fick inget svar.

Varje dag som gick tycktes mig som ett år. Jag sökte efter Frid men jag fann ingen. Jag var omgiven av många människor och många vänner, men jag har aldrig känt mig mer ensam och övergiven än under de dagarna. Det var som om jag gick igenom helvetet.

Många gånger ropade jag på min ängel att komma tillbaka till mig, men nej, han hade vänt mig ryggen och var borta! ”Men min vän var borta… Min själ blev utom sig, jag sökte honom, men fann honom inte, jag ropade på honom, men han svarade mig inte.”(Höga Visan 5:6.) I hela tre veckor flackade jag omkring ensam i öknen tills jag inte stod ut längre. Då ropade jag i min nöd till Jahve och sökte Himmelen: ”Fader! O Gud, ta mig och använd mig som Du vill, rena mig så att Du kan använda mig!” Med detta rop som kom från djupet av mitt hjärta öppnades plötsligt Himmelen, och som ett åskdån ropade Faderns Röst full av rörelse tillbaka till mig: ”Jag, Gud, älskar dig!”

Ögonblickligen kände jag det som om jag föll ut från en tornado ner i en underbar, fridfull värld. Min ängel visade sig igen och med stor ömhet började han förbinda mina sår, som jag hade fått i öknen.

Detta skedde under Påsken 1986.)