29 januari 1989

(I natt hade jag en symbolisk dröm:

Jag steg in i en kyrka fylld av folk. Mässan pågick fortfarande. Det var fullsatt och folk var tvungna att stå. Luften var fylld av rökelse.

Prästen förde med sig en låda och vi visste alla att inuti den lådan fanns Duvan. Levande. Han skulle släppa Den fri, så att den kunde flyga runt omkring oss och ge oss glädje. Duvan befriades, flög omkring oss. Vi sträckte ut våra händer så att Den skulle kunna komma över oss, vi visste att om den gjorde det, skulle det var en Nådegåva. Duvan, som var himmelsblå, kom emot mig. Jag kände att jag älskade Den och jag visste att Den också älskade mig. Den slog sig ner på mina utsträckta händer och satte sig på mina fingertoppar.

Omkring mig uppstod en väldig glädje. Några människor var förvånade, några hoppades att Den skulle komma till dem också. Men Den flög återigen omkring utan att stanna, sedan satte Den sig ännu en gång på mina fingrar. Jag tog den försiktigt i mina händer och tryckte Den kärleksfullt mot min vänstra kind, nära örat, och hörde Dess snabba hjärtslag. Dess hjärta bultade.

– Sedan fann jag mig vandra ensam på en väg, en stig. Längs med stigen, vid sidan, såg jag hur okända små djur slukade varandra skoningslöst. På min väg såg jag en råtta som ännu höll ett djur i sin mun och var på väg emot mig för att skrämma mig. Jag blev inte rädd, och för att visa råttan att jag var “herre“, skyndade jag på mina steg. Den förstod detta, gick åt sidan och attackerade en ekorre bakifrån, och bokstavligen svalde den. Då såg jag, sju meter framför mig en orm, den låg i vägen för mig och sträckte sig från ena sidan stigen till den andra. Jag tackade Gud som låtit mig upptäcka den, för den var genomskinlig, som cellofan, så att man inte skulle lägga märke till den och trampa på den och så bli biten. Jag fruktade den inte eftersom jag hade bestämt mig för att kliva över den och undvika den.

Plötsligt kom en annan orm, bakifrån på min högra sida, men den var annorlunda, eftersom det var en ’attackerande’ orm. Den var också genomskinlig med endast några små mönster på ryggen. Den ormen var smal som mina fingrar men hela tre meter lång. Jag fann att jag var fångad i en fälla, men omedelbart lyftes jag från marken av min Himmelske Fader. Jag lyftes upp omkring tre meter ovan marken. Trots det var jag rädd att den här långa ormen skulle resa sig upp och nå mig, så min Himmelska Fader lät mig sväva framåt, och passera över alla dessa ormar, och satte ner mig på marken nära en vän.

Vi stod båda vid slutet av stigen. Där fanns en mur, en mur i en återvändsgränd. Jag vände huvudet åt höger för jag hörde något. Jag såg den första ormen leta efter något. Jag sade till min vän, som inte hade sett ormen: “Rör dig inte, stå still“; och undvek att säga att det fanns en orm, för att inte vännen av rädsla skulle röra på sig. Jag såg den andra ormen komma, och närmade sig den första. Då attackerade den första ormen den smala, med våldsam hunger svalde han den med ett otäckt ljud. Jag kände mig lättad och i frid, i vetskap om att ormen nu endast är intresserad av att sova och således lämnar oss ifred.)

Jag skall ge dig föda inför ögonen på dina förföljare, Jag skall lyfta dig till Mig, så att de inte trampar på dig; det är Jag, som skall låta Min Rättfärdighets Dagg komma över dig och ingen människa skall Jag tillåta att förgöra dig, blomma! du är vaktad av Mig, och i din egen Abbas armar är du gömd; frukta ingenting, Jag är nära, Kärleken älskar dig;