Biskop Simon Atallah, oam
Biskop emeritus av Baalbek-Deir El-Ahmar (maronitisk), Libanon, tidigare ordförande för den biskopliga kommittén för ekumeniska frågor

Bygga broar

”Idag befinner sig mänskligheten i ett nytt skede av historien. Djupgående och snabba förändringar sprider sig gradvis över hela världen.” (Andra Vatikankonciliet, Gaudium et Spes, inledning, 4).

Kyrkan vill för sin del vara en trovärdig partner i samhället, snarare än att förpassas till rollen som en myndighet, reducerad till att välsigna eller censurera. Kyrkan skulle faktiskt, i en konstruktiv dialogattityd, vilja delta i de otaliga studierna om syftet. Trons språk måste i själva verket ta hänsyn till denna verkliga sociala och kulturella omvandling (ibidem, Gaudium et Spes) i alla sina uttrycksformer. Observatoriet ”Tro och kultur” inom Kyrkornas ekumeniska råd är för sin del en plats där kulturen i dag ger näring åt sin dialog med tron.

Kyrkan uppmanar alla sina trogna att aktivt delta i den interreligiösa dialogen. Denna dialog mellan kristna och troende från andra religioner existerar i viss mån inte. Dessutom gör den personliga karaktären hos all interreligiös dialog det möjligt för oss att fastställa de grundläggande principerna för varje dialog och att mäta kraven.

Om vi tittar på vad som har hänt och vad som händer i religiösa kretsar, särskilt under de senaste åren, finner vi att ett ständigt ökande antal troende inom olika religioner har träffats, kanske av en slump, inte bara i avlägsna länder, utan också och särskilt i Mellanöstern och Europa.

En annan iakttagelse gör sig gällande: tack vare massmedierna är det omöjligt att inte inse att kristendomen, även om den fortfarande är den dominerande religionen i västvärlden, på internationell nivå bara är en religion bland andra. Där andra religioner har spelat samma roll är de kristna samfunden bara mycket små minoriteter.

Det är i detta sammanhang som kyrkan har blivit medveten om behovet av att upprätta kontakter på ett samarbetsinriktat sätt med dessa olika religioner (jfr Deklarationen om kyrkans förhållande till icke-kristna religioner). Denna dialogpolitik kräver att man åtminstone antar vissa grundläggande principer som gör det möjligt att bygga broar mellan människor, oavsett vilken religion de tillhör.

1- De som vill bygga broar för att delta i kommunikation, eller snarare i dialog med andra, måste först och främst ha en djup och uppriktig respekt för sin samtalspartner, vem de än må vara. Det är absolut nödvändigt att erkänna deras rätt att vara annorlunda. Det är till och med nödvändigt att bli berörd av denna skillnad.

Om det är sant att vi måste låta oss utmanas av andra, följer det logiskt att vi måste vara beredda att utmana dem. Om vi inte gör det, saknar vi respekt för andra, vilket är själva grunden för dialog. Om de två parterna i en dialog inte är tillräckligt starka för att ifrågasätta varandra kan vi faktiskt undra över identiteten på deras möte.

Det är därför :

A) Vi är kallade att djupt respektera den man som står inför oss och hans religion. Det måste dock erkännas att om man i samband med den interreligiösa dialogen inte anstränger sig för att så långt som möjligt förstå andras religion, kan man inte heller respektera den religionen på riktigt.

B) Denna respekt måste vara teologiskt och antropologiskt sund. En kristen måste kunna förklara för sig själv och för sina kristna bröder och systrar, liksom för sina samtalspartner, varför och hur han kan förbli helt trogen den kristna tron och ändå ha en djup respekt för andra religioner.

2- Inget av det som är sant och heligt i andra religioner får förkastas. (Inkulturation, Andra Vatikankonciliet, Nostra Aetate, 2)

”Varje kristen måste med uppriktig vördnad betrakta de sätt att uppträda och leva, de föreskrifter och läror som, även om de i många avseenden skiljer sig från dem som kyrkan håller fast vid och förkunnar, ändå ofta återspeglar en stråle av den sanning som upplyser alla människor.” (Nostra Aetate, 2)

De muslimska och judiska religionerna lämnas naturligtvis inte utanför i Nostra Aetate. Tvärtom, på grund av de särskilda band som binder dem till kyrkan och som härrör från de tre traditionernas förankring i den abrahamitiska tron och deras anknytning till den ende Guden, uppmanar rådet kristna, muslimer och judar att anstränga sig för att bättre förstå varandra.

I sina reflektioner om den interreligiösa dialogen valde rådsfäderna själva att tala om uppfattningen bland folken ”om den inneboende dolda kraft som svävar över tingens gång och över händelserna”, det vill säga de traditionella religionerna, hinduismen, buddhismen, islam och judendomen. Det skulle vara bra att be företrädarna för dessa olika religioner att ge en kort översikt över var och en av de religioner som nämns ovan.

Slutsatser: Interreligiös dialog är kristendomens kallelse.

I en paneldiskussion med titeln Religions in Dialogue analyserade professorer i teologi och religionshistoria vid Catholic Institute of Paris de stora religionernas inställning till kristendomen och kristendomens inställning till dessa stora religioner (hinduism, buddhism, judendom, islam och Kinas religion). I sin analys av ordet ”dialog”, först och främst, och sedan av kyrkans engagemang i denna dialog, såg dessa professorer att detta engagemang mycket ofta tolkades av dem som kyrkan vände sig till som en ny och väl förklädd metod för proselytism.

För oss åligger det att se till att den interreligiösa verkligheten ofta uppfattas som kristendomens kallelse. Denna dialogs brådskande karaktär härrör från den kristna människosynen, från tron på Jesus Kristus, Guds ord som blivit människa, och från den helige Andes verksamhet. I grund och botten berör åtagandet att föra en interreligiös dialog kristna på ett särskilt sätt. Det hör till deras egen kallelse och måste integreras i deras andliga liv. Kristna bör alltid förbli ödmjuka inför Kristi mysterium och beredda att öppna sig för andras andliga intuitioner för att bättre kunna tränga in i dem. När kristna verkligen engagerar sig i en interreligiös dialog kan denna ödmjukhet stråla ut och bli det bästa vittnesbördet om deras verkliga respekt för Guds mysterium och naturligtvis för människans. I ljuset av detta begrepp kan vi verkligen gå så långt som att säga att engagemanget i den interreligiösa dialogen är oskiljaktigt från det uppdrag som varje kristen får i samband med sitt dop. Den kristnes, och därmed varje människas, kallelse består i att bygga broar mellan människor för att predika solidaritet och sprida fred genom kärleken till världens skapare och till grannen, en medborgare på planeten jorden. Varje människa besitter verkligen ett djup som ingen, utom Gud, någonsin kommer att kunna utforska fullständigt. Att förneka detta skulle strida mot vad som utgör människans värdighet i den kristna tron. Tyvärr återspeglar våra dagliga relationer med andra sällan denna verklighet.

I Andra Vatikankonciliet ”uppmanar kyrkans alla sina söner att genom dialog och samarbete med anhängare av andra religioner, som förs med försiktighet och kärlek och som vittnar om den kristna tron och det kristna livet, erkänna, bevara och främja det goda, andliga och moraliska, liksom de sociokulturella värden som finns bland dessa människor”. (Nostra Aetate, 2). I sin encyklika Redemptoris Missio betonar den helige påven Johannes Paulus II det permanenta värdet av det missionerande budet, som härrör från dopet, och säger: ”Varje medlem av de troende och alla kristna gemenskaper är kallade att utöva dialog, även om det inte alltid sker i samma utsträckning eller på samma sätt. Lekfolkets bidrag är oumbärligt på detta område, eftersom de ”kan gynna de relationer som bör upprättas med anhängare av olika religioner genom sitt exempel i de situationer där de lever och i sina aktiviteter”. Några av dem kommer också att kunna ge ett bidrag genom forskning och studier. (Redemptoris missio, 57).

+ Simon Atallah, oam