+ Biskop Riah Abo El Assal, Jerusalems anglikanska stift
Jesus sade: ”Välsignade är de som stiftar fred, ty de skall kallas Guds barn”. Och Paulus utmanar i sitt brev till korintierna de troende att vara försonare: ”Allt detta från Gud, som genom Kristus försonade oss med sig själv och gav oss försoningens ämbete.”
A) Inledning: Låt mig först hälsa er med salaam och framföra samma hälsning från vårt folk i det land som många kallar det heliga landet, och som jag kallar den heliges land. Detta beror på att ”heligt” kan betyda ett land med många hål, vilket jag är rädd är sant nu, till följd av den pågående konflikten i Mellanöstern.
B) Möte med premiärminister Tony Blair.
Detta för mig direkt till att berätta om ett möte med Storbritanniens dåvarande premiärminister Tony Blair den 18 februari 2003, några dagar före kriget mot Irak. Jag var en av fyra biskopar, två från England, en från USA och jag själv, som försökte avleda hans uppmärksamhet från krig till fredliga medel. Hans svar var: ”Vi går ut i krig mot Irak för att bana väg för fred i Mellanöstern. Jag svarade: ”Herr premiärminister: Den kortaste vägen till Bagdad går genom Jerusalem. När freden kommer till Jerusalem kommer freden att komma till hela världen”.
Vi vet alla vad som hände, den fred han förde till Mellanöstern slet, inte bara Irak utan, hela Mellanöstern i bitar.
C) Fred är vägen.
Mina vänner, krig ger aldrig äkta fred. Verklig fred är inte frånvaron av krig, inte heller upphörandet av fientligheter, och absolut inte den tystnad som kommer ur underkuvande och förtryck. Fred är vägen. Det finns ingen plats under solen där termen fred / Salaam / Shalom används som vi gör i Israel, Palestina, arabländerna, det så kallade heliga landet. Vi hälsar varandra med Salaam eller Shalom, eller Asalamu Alaikum. Kyrkoledare, rabbiner och imamer håller långa predikningar om det. Barn får namnen Salaam och Shalom. Så även höghus i Tel Aviv, och olika centra och städer. Och ändå, finns inte mycket av Salaam eller Shalom. Uttrycket har använts, missbrukats och förvanskats så mycket att det inte bara har blivit nedvärderat, utan också fått vissa att tvivla på att man är uppriktig när man använder det. Jag kommer att tänka på Psalm 120 där Gud citeras och säger: ”Jag är för fred, men när jag talar, är de för krig”.
D) Fred där det råder konflikt.
Strävan efter fred och försoning innebär inte att konflikter ska undvikas. Vi kan bidra till fred och/eller engagera oss i försoningshandlingar endast där det finns konflikter. Det råder ingen brist på konflikter runt omkring oss: inte bara mellan nationer, utan också mellan individer, inom familjer och mellan grannar. Ingen som har tillräckligt med sunt förnuft lämnar parter i konflikt för att ägna sig åt att försona parter i kärlek. De som är förälskade behöver inte dig eller mig. Och notera att fredsskapande inte kan göras med fjärrkontroller. Man behöver bara vara där. Men det är aldrig en picknick.
E) Vad är vårt uppdrag? Vems uppgift är det?
Vad är det egentligen för tjänst vi har fått som troende i Gud? Det är arbetet med att bryta ner murar av misstro och fientlighet var de än finns, och särskilt när de är uppbyggda kring skillnader i kultur, ras, nationalitet, religion och ekonomisk status. Att försonas är att föra in i rätt förhållande, att omorganisera våra relationer och återställa enheten med Gud och med varandra. Detta är inte politikernas uppgift. Det är din och min uppgift. Vi är kallade att hjälpa till att försona. Vi är kallade att kämpa mot ondskan. Hur skall vi göra det?
Indiens store Mahatma, Ghandi, brukade säga: ”Att vägra kämpa mot ondskan och orättvisorna i vår värld är att ge upp sin mänsklighet; att kämpa mot ondskan med den ondes vapen är att gå in i sin mänsklighet; att kämpa mot ondskan, orättvisorna och förtrycket med Guds vapen är att gå in i sin gudomlighet”.
F) Broderns bror och systerns syster.
Låt mig avsluta med en historia som måste ha hänt någonstans i Moskva, och som enligt min mening hjälpte två personer att komma in i sin gudomlighet:
Tolstoj, den berömde ryske bokförfattaren, blev uppsökt av en man i nöd på en av Moskvas gator. Tolstoj, som så många andra bokförfattare på den tiden, hade inga pengar i fickan. Han vände sig till tiggaren och sa: ”Broder, om jag hade haft några pengar med mig skulle jag ha gett dem till dig. Tyvärr har jag inga”. Tiggaren svarade: ”Du har gett mig mer än jag förväntade mig. Du kallade mig broder”.
Är vi i stånd att förhålla oss till varandra som bröder och systrar. Är vi redo att erkänna den andres olikhet på samma sätt som vi önskar att de ska göra det. Eller fortsätter vi att följa i Kains fotspår: ”Skall jag ta hand om min bror?
Kära systrar och bröder: vi är kallade att inte bara ta hand om vår broder, utan även om våra bröders bror och systrars syster.
