Kyrkoherde Mariano Arellano Pastor i den spanska evangeliska kyrkan

God eftermiddag. Fred och välsignelser till var och en av er.

Jag tackar Gud för möjligheten att få vara med er under dessa speciella dagar och även för privilegiet att få dela några ord med er.

Arrangörerna av detta evenemang bad mig att hålla ett kort anförande om ”Hur vi kan överbrygga våra motsättningar och skapa fred i världen”. Sanningen är att jag redan från början tyckte att det var en stor utmaning att tala om denna fråga som har så djupa konsekvenser.

Av någon anledning kom jag att tänka på bilden av en väg som vi alla vandrar på. Vägen innebär rörelse, det vill säga att vi inte vill stanna där vi är, vi vill förbättra oss i livet, nå nya personliga och kollektiva mål. Om vi är troende människor vill vi mogna andligt. Och vi vill alla (oberoende av vår tro…) bygga en bättre värld, där vi kan leva på ett mer värdigt och humant sätt.

Jag tycker att det är mycket förvånande att vi genom mänsklighetens historia så ofta har visat vår oförmåga att vandra tillsammans. Och framför allt har jag svårt att acceptera att detta också gäller bland dem som kallar sig ”kristna”, barn till samma Fader och därför bröder och systrar.

Det finns ett avsnitt i evangelierna som kan hjälpa oss att förstå några av de nycklar som gör vår enhet så svår att nå.

Det finns i Markusevangeliet, kapitel 9 och verserna 30-37. Av tidsskäl vill jag bara läsa verserna 33 till 35:

1

De kom till Kapernaum. När han kom in i huset frågade han dem: ”Vad var det ni talade om på vägen?” Men de höll tyst, för på vägen hade de grälat om vem som var störst. Jesus satte sig ner, kallade till sig de tolv och sade: ”Den som vill vara den främste måste vara den ringaste av alla och allas tjänare.”1

Evangeliernas berättelser har den enorma förmågan att visa oss mycket djupa tankar med hjälp av mycket enkla och vardagliga bilder. I detta korta avsnitt kan vi särskilt finna en återspegling av hela den kristna kyrkans historia i världen.

Låt oss titta lite närmare på texten. Lärjungarna följer Jesus på vägen, precis som vi gör… Men de hade diskuterat längs vägen. Kanske borde de ha ägnat mer uppmärksamhet åt Jesu undervisning, men de ägnade sig åt att diskutera sinsemellan; och genom att göra det ställde de Jesus åt sidan. Lägg märke till att Herren inte deltog i dessa diskussioner som hans lärjungar hade och så när de kom till huset frågade Jesus dem: ”Vad diskuterade ni om på vägen?”

Och berättelsen säger oss att lärjungarna inte svarade Herren, kanske för att de skämdes… Kanske kommer Gud att ställa exakt samma fråga till oss: ”Vad var det ni grälade om på vägen?” Kan du föreställa dig hur sorgligt det skulle vara om vi också skulle skämmas inför Herren under en obekväm tystnad?

Nu tror jag att det kan hjälpa oss som bröder och systrar som strävar efter enhet att uppmärksamma det ämne som lärjungarna diskuterade: ”Vem som skulle vara viktigast, vem skulle vara störst?”

Jag tror att denna sorgliga fråga har förföljt Guds folk under hela dess historia och att vi i den finner vissa konsekvenser som har skadat vår enhet och vårt broderskap. Och är det så att när vi frågar som individer eller som samhällen ”Vem är viktigast?” Skapar vi kategorier bland oss; vi tar oss fram med ett tävlingsinriktat sinne och ser på den andre som min rival och inte som min broder.

När vi i vårt hjärta ställer den typen av frågor erkänner vi att vissa är bättre än andra, att vissa av oss är större än andra, att den sanning vi har om Gud är mer autentisk än min brors som inte tänker eller tror exakt som jag… När vi faller in i denna farliga dynamik försöker vi äga Gud, anpassa honom efter våra mentala eller kyrkliga strukturer … Och sanningen är att ingen av oss kan ta Gud i besittning, ingen kan tro att han har monopol på hans sanning, monopol på hans person eller hans kärlek…

När vi nu tror att vissa av oss är bättre än andra, när vi tror att vi kan äga Gud och låsa in honom i våra egna mentala strukturer, slutar det med att vi tror att vår egen sanning är den enda som räknas och att vi har rätt att påtvinga andra den. När sedan sanningen om Gud, som skall vara en källa till liv och värdighet, blir en del av den religiösa institutionens tjänst (oavsett vad den heter …), blir den en perfekt ursäkt för att stilla vår makthunger.

Jag tror att alla kristna kyrkor ibland har fallit i denna synd, och vi måste be Herren om förlåtelse. Och vi måste tillsammans be Gud att han skall lära oss mer om hur hans rike ser ut, det som Jesus närmade sig i denna värld, där det inte finns plats för konkurrens och rivalitet, där det inte finns några kategorier eller barriärer mellan medborgarna, där ingen låtsas ta Gud i besittning, utan där det är Gud som tar oss i besittning, det rike som vilar på hans barmhärtighet, rättvisa och kärlek.

Guds rike är ett rike där var och en av oss lever för de andra, för när vi älskar vår broder älskar vi Gud själv. En Gud som är mycket nära oss, Han går bredvid oss, vi behöver inte lämna Honom utanför med våra diskussioner. Låt honom fortsätta att leda oss och göra oss till redskap för hans kärlek, fred och hopp för denna värld som vi vandrar tillsammans genom. Må Herren välsigna er.