”Om någon ber denna Rosenkrans till Mig, kommer himmelen att öppnas för honom och Min Nåd skall rädda honom” (budskap till Vassula, 18 januari 1990 )
Biskop Kallistos Ware skriver:
Det finns en typ av privat bön som haft vidsträckt användning i väst alltsedan motreformationens tid, men som aldrig har varit kännetecknande för ortodox andlighet – den regelrätta ”meditation” som görs enligt ignatiansk, sulpiciansk, salesiansk metod eller någon annan. De ortodoxa uppmanas att läsa Bibeln eller fäderna långsamt och med eftertanke. Detta är ett alldeles utmärkt bruk, men det anses inte vara bön, och inte heller har man satt det i system eller gjort det till en ”metod”. Var och en uppmanas att läsa på det sätt som han eller hon har mest nytta av.
De ortodoxa övar inte diskursiv meditation, men det finns en annan typ av personlig bön som under många århundraden har spelat en särskilt viktig roll i det ortodoxa livet, nämligen Jesusbönen
”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma Dig över mig.”
Eftersom det ibland påstås att de ortodoxa inte ger tillräcklig uppmärksamhet åt den inkarnerade Kristi person, bör man påpeka att denna mest klassiska av alla ortodoxa böner är en kristocentrisk bön, en bön som riktas till och koncentreras på Herren Jesus. De som vuxit upp i Jesusbönens tradition kan inte för ett ögonblick glömma inkarnationens centrala betydelse.
Som hjälp när man ber denna bön använder många ortodoxa ett radband eller bönerep, som till det yttre skiljer sig något från den västerländska rosenkransen. Ett ortodoxt bönerep är vanligen gjort av ullgarn så att det till skillnad från ett pärlband inte ger något ljud ifrån sig.
Jesusbönen är en bön som är förbluffande användbar. Det är en bön för nybörjare, men lika mycket en bön som för fram till de djupaste mysterierna i det kontemplativa livet. Den kan användas av vem som helst, när som helst och var som helst, när man står i kö, går, reser med buss eller tåg, när man arbetar, när man inte kan sova på natten, i ögonblick av särskild oro när man inte kan koncentrera sig på någon annan sorts bön. Varje kristen kan naturligtvis använda bönen vid enstaka tillfällen på detta sätt, men en annan sak är att läsa den mer eller mindre ständigt och använda de fysiska övningar som förbundits med den. Ortodoxa andliga författare understryker att de som använder Jesusbönen systematiskt bör om möjligt ställa sig under en erfaren mentors ledning och inte göra någonting på eget initiativ.
För några människor kommer en stund då Jesusbönen ”träder in i hjärtat” så att den inte längre läses med medveten ansträngning utan flyter fram av sig själv, och till och med fortsätter när en person talar eller skriver, finns i hans drömmar, väcker honom på morgonen. Med den helige Isak syrierns ord: ”När Anden tar sin boning i någon upphör han inte att bedja, för Anden ber ständigt i honom. Varken när han sover eller är vaken avbryts då bönen i hans själ. När han äter och när han dricker, när han lägger sig ner eller när han utfört ett arbete, till och med när han är försjunken i sömn, sprider sig bönens väldoft av sig självt i hans hjärta.” (Mystic Treaties, utg. av Wensinck, s. 174).
De ortodoxa tror att Guds kraft är närvarande i namnet Jesus, så att åkallandet av detta gudomliga namn blir till ett verkligt tecken på Guds verk och medför sakramental nåd.(Un Moine de l’Église d’Orient, La Priére de Jésus, Chevetogne, 1952, p. 87). ”När namnet Jesus är närvarande i människans hjärta förmedlar det gudomliggörelsens kraft till hjärtat … Ljuset från Jesu namn genomstrålar hjärtat och upplyser hela världen.” (S. Bulgakov, The Orthodox Church (London 1935), s. 170-171)
Både för dem som ständigt läser den och för dem som endast brukar den då och då visar sig Jesusbönen vara en källa till stor glädje och tröst. Som den ryske pilgrimen säger: ”Så vandrar jag nu igen och ber oavlåtligen Jesusbönen som är mig dyrbarare och ljuvare än något annat på jorden. Många gånger vandrar jag på en dag sjuttio verst eller mer och känner inte att jag går, jag känner bara att jag ber. När den starka vinterkölden genomtränger mig, börjar jag bedja ännu ivrigare, och snart är jag alldeles varm. När hungern plågar mig anropar jag Jesu Kristi namn ännu oftare och glömmer då att jag ville äta. När jag blir sjuk eller får värk i ryggen och benen lyssnar jag på bönen och jag känner inte längre smärtorna. När någon förödmjukar mig behöver jag endast tänka på hur ljuvlig Jesusbönen är, och genast försvinner förödmjukelsen och vreden, och jag har glömt allt … Jag tackar Gud för att jag nu förstår meningen i de ord som jag hörde i Episteln – ”Bed oavlåtligen” (1 Thess. 5:17)’ (En rysk pilgrims berättelser (1998, Natur och Kultur), s. 28).
