28 december 1987
(Om jag glömmer mig och vågar klandra någon, eller tror att jag förstår mer än andra, så påminner mig Gud genast om vem Han har valt för att förmedla sitt Budskap: bara med en genomträngande blick från Hans Ögon eller med de tre orden: ”stoft och aska”, påminde Han mig om att jag är ingenting, den minsta i hela Hans skapelse. Nej, det är inte alla som förstår detta, de tror att när Han har utvalt mig till att ta emot Hans Ord, så är jag värdig, men förstår ni inte? Genom att välja mig, som är minst av alla, visar Gud vilken ofattbar Barmhärtighet Han har mot oss; att Han ger också till den minsta. Hur mycket MER skall Han då inte ge till dem som i Hans Ögon är mycket större än jag, om de ber om det i tro? Har ni inte märkt vilket tålamod Han har med mig? Istället för att straffa mig, så flödar Hans Kärlek än mer över mig. Hur kan Hans skapade varelser förkasta Honom? Men jag kan inte säga något, eftersom jag hörde till den gruppen förut. Nu säger jag: “Var lika måna om er Gud som om er andning, för utan att andas, kommer ni att dö, Gud gav oss liv genom att andas i oss, Hans Andedräkt är vårt liv; Gud är vår Andning, Gud är vårt Liv.“)
O Vassula! Min Abel skall få leva denna gång” hjärtats uppriktighet skall upphäva ondskan;1saliga är de som främjar Mitt Ord; saliga är Mina får som känner igen Min Röst, saliga är de som livnär Mina lamm igen;
saliga de som har ett enkelt hjärta, saliga är de som ber Rosenkransen den dag då Garabandal heligförklaras,2 och som böjer sina knän och hälsar Min Moder; saliga är de som bär Mitt Kors, Fridens och Kärlekens Kors och enas; saliga är Mina får som återvänder till Petrus; saliga är de som ödmjukar sig och följer Mitt exempel; saliga är de som lyder Min befallning, och älskar varandra så som Jag älskar er; saliga är de som bär vittnesbörd om Mig, och för vilka Jag inte blir en stötesten;
Vassula, Min Själs älskade, tro och förtrösta på Mig; Jag är din Himmelska Lärare; tvivla aldrig på Mitt Ord; kom, du är svag, kom och stöd dig mot Mig som är din Styrka;
Ja, Herre, jag behöver Dig, jag klarar mig aldrig någonsin utan Dig.
älska Mig, längta efter Mig; var Min himmel; o, Vassula, nu offrar du för Mig, men snart skall Jag ha dig hos Mig;
Jag längtar efter den dagen.
stanna kvar nära Mig, Jag vill fråga dig om något;
Ja, Herre?
för Min skull, Vassula, för Min skull, vill du lära dig Rosenkransen? Hälsa alltid Min Moder, vill du göra detta för Mig, Vassula?
Ja, Herre, jag är villig att lära mig; Herre, hjälp mig att lära.
detta är vad Jag önskar höra från er alla som inte kan, just de orden: “ja Herre, jag är villig att lära mig; Herre, hjälp mig att lära;“ Jag skall lära er alla, ni som är villiga att lära;
kom, dotter, vila i Mig; Jag skall aldrig någonsin överge dig;
(Jesus måste ha känt hur jag längtar efter Honom och lider här nere. Det är åter som en våg av “Gudslängtan”, en önskan att bli en offergåva åt Honom, helt avskild. Men jag vill samtidigt stanna kvar här, och kanske kunna ’mätta’ några av Hans lamm som aldrig avvisar Hans nya Bröd, och så behaga Honom genom att återföra nya själar. Men att vara med Honom kommer också att bli underbart för mig. Vilket är bäst?)
