9 november 1986

frid vare med dig; Jag är här, Jag är Jesus Kristus; Jag är framför dig, Jag är din Lärare och Jag älskar dig; ondskan besegrades genom offret av Mig Själv; sov inte för Jag är snart hos er; Jag är Uppenbarelserna; Jag bär bud som skall tala; tala med Mig om Min Korsfästelse, Vassula;

Vad ska jag säga? Ska det vara innan eller under Din Korsfästelse?

innan;

(Jesus gav mig en bild av gisslingen.)

när de gisslat Mig, spottade de på Mig och gav Mig flera hårda slag i huvudet, som gjorde Mig omtöcknad; de sparkade Mig i magen så att jag tappade andan och föll till marken, kvidande av smärta; de roade sig genom att turas om att sparka Mig; Jag var oigenkännlig; Min kropp var sönderbruten och likaså Mitt hjärta; Mitt kött som fläkts av, hängde överallt på Min kropp;

en av dem drog upp Mig och släpade Mig, för benen bar Mig inte längre; sedan klädde de Mig i en av sina mantlar; de släpade Mig fram, medan de fortsatte att slå Mig, de slog Mig över ansiktet, krossade Min näsa,¹ de plågade Mig; Jag lyssnade till deras förolämpningar; dotter, deras röster var fyllda av ett sådant hat och hån, som förökade Min bägare; Jag hörde dem säga, “var håller dina vänner hus medan deras kung är hos oss, är alla judar sådana förrädare som dessa? se deras konung!“ och de krönte Mig med en hopflätad krona av törnen, dotter, “var är dina judar som skall hylla dig, Du är ju kung eller hur? kan du härma en? skratta! gråt inte, du är ju kung, eller hur, uppför dig då som en sådan”; de band ihop Mina fötter med rep och sade åt Mig att gå dit där Mitt kors låg;

dotter, Jag kunde inte gå eftersom Mina fötter var bundna, så de drog ner Mig på marken och släpade Mig i håret mot Mitt kors; Min smärta var olidlig, bitar av Mitt kött som hängde löst efter gisslingen, slets bort;

de lossade repen från Mina fötter och sparkade Mig för att Jag skulle resa Mig och lyfta upp Min börda på axlarna; Jag kunde inte se var Mitt kors var för Mina ögon var fyllda med Mitt blod som flödade ner över Mitt ansikte från törnena, som trängt in i Mitt huvud; så de lyfte Mitt kors och lade det på Mina axlar medan de knuffade Mig mot portarna; dotter, O så tungt Mitt kors var som Jag måste bära! Jag trevade Mig fram till portarna, pådriven av gisslet bakom Mig, Jag försökte se vägen genom blodet som brände i Mina ögon;

Jag kände då hur någon torkade Mitt ansikte; ångestfyllda kvinnor kom fram och tvättade Mitt svullna ansikte, Jag hörde dem gråta och klaga, Jag kunde känna dem; “var välsignade“, mumlade Jag, “Mitt blod skall tvätta bort mänsklighetens alla synder; se döttrar, tiden för er frälsning har kommit“,

Jag släpade Mig upp; folkmassan blev vild; Jag såg ingen vän nära Mig; ingen fanns där för att trösta Mig; det var som om Min ångest växte och Jag föll till marken; av fruktan för att Jag skulle dö före korsfästelsen, befallde soldaterna en man som hette Simon att bära Mitt kors; dotter, det gjordes inte av kärlek eller medkänsla; det var för att spara Mig för korset;

när vi kom fram till Berget kastade de Mig till marken och slet av Mig kläderna, så att Jag låg naken inför allas ögon, Mina sår öppnades igen och Mitt Blod rann ut på jorden; soldaterna gav Mig vin blandat med galla; Jag ville inte dricka det för djupt inom Mig bar Jag redan den bitterhet som Mina fiender givit Mig; de spikade snabbt igenom Mina handleder först, och efter att ha naglat fast dem vid Mitt kors, sträckte de ut Min nedbrutna kropp och spikade våldsamt igenom Mina fötter; dotter, O dotter, vilken smärta, vilken ångest, vilken tortyr för Min själ, övergiven av Mina älskade, förnekad av Petrus, på vilken Jag skulle bygga Min Kyrka, förnekad av Mina övriga vänner, lämnad helt ensam, utlämnad till Mina fiender; Jag grät, ty Min själ var fylld av sorg;

soldaterna reste Mitt kors och fäste det i marken;

Jag såg ut över folkmassan därifrån men såg knappast något; genom Mina svullna ögon betraktade Jag världen; Jag såg ingen vän bland dem som hånade Mig; ingen fanns där för att trösta Mig; “Min Gud! Min Gud! varför har du övergivit Mig?“; övergiven av alla som älskade Mig;

Min blick föll på Min Moder, Jag såg på Henne och våra hjärtan talade, “Jag ger dig Mina älskade barn, så att de blir dina barn också, Du skall vara deras Moder“;

slutet närmade sig, frälsningen var nära; Jag såg himlarna öppna sig och varje ängel stod upprätt, alla stod upp i tystnad, “Min Fader, i Dina händer befaller Jag Min Ande, Jag är hos Dig nu“;

Jag, Jesus Kristus, dikterade Min ångest för dig;

bär² Mitt Kors Vassula, bär det för Min skull, Mitt kors ropar efter Frid och Kärlek; Jag skall visa dig Vägen för Jag älskar dig dotter;