(ur en protestantisk synvinkel)

Detta tal hölls vid den internationella sammankomsten för True Life in God i Jerusalem i maj 1998.

Jag har blivit ombedd att tala från en protestantisk synvinkel om kyrkans enhet och Vår Fru. Först måste jag säga något om att vara protestant eller lutheran.

Svenska kyrkan som helhet skildes från Romkyrkan och påven under reformationen på 1500-talet. Det var kungen som ville vara ensam härskare i sitt land och han ville inte ha någon inblandning från utlandet, det vill säga från påven och biskoparna som verkligen hade en hel del också av världslig makt.

Martin Luthers läror passade kungens syften mycket väl. Kungen tog påvens plats. Från Tyskland, reformationens huvudland, importerades den viktigaste av reformationens bekännelser – Augsburgska bekännelsen, som var kritisk mot missförhållanden i den senmedeltida kyrkan men i övrigt var mycket traditionell och inte hade för avsikt att lära ut något nytt, utan endast vara ett vittnesbörd om tron på den enda, heliga, katolska (även romerska) och apostoliska kyrkan. Den Augsburgska bekännelsen anses idag av den officiella katolska och lutherska ekumeniska kommissionen ha en katolsk avsikt och en ekumenisk vilja.

Det skedde förvisso en stor förändring av kyrkan i Sverige och för de troende under reformationstiden, men det fanns också en viss kontinuitet. En del präster och biskopar lämnade landet, men en del stannade kvar och räddade vad som räddas kunde.

Efter reformationens turbulens fanns det bara en kyrka i Sverige. Det fanns fortfarande biskopar och präster, som vid det här laget kunde vara gifta. Mässan firades, men på svenska i stället för latin och folket kunde nu kommunicera även ur kalken. Maria och helgonen försvann snart. Det gjorde även klostren, ofta med våld. Bibeln översattes och katekesarbete bedrevs i skolorna. Under trehundra år fanns det inget alternativ. Att vara svensk innebar att vara lutheran.

I dag, trots en radikal sekularisering, tillhör de flesta svenskar kyrkan som inte längre styrs av kungen utan av demokratiskt valda politiker och deras partier. Jag kan inte kalla mig protestant eller lutheran, men jag tillhör Svenska kyrkan.

Jag tror inte att reformationen i Sverige, ur religiös synvinkel, kunde rättfärdigas eller var nödvändig eller för kyrkans bästa, men jag kan se en del goda saker i den, trots de obestridligt dåliga sakerna, och även vad dessa goda saker kom att betyda för framtiden.

Bibeln, som lästes inom ramen för den gamla traditionen och Augsburgska bekännelsen, behölls som den första och sista auktoriteten för tron. Det var detta som gjorde att Svenska kyrkan, trots avskiljandet från Rom, bevarades som en tämligen ortodox kristen kyrka. Men ni kan föreställa er vad som händer idag när Bibeln, åtminstone i praktiken, inte längre är en auktoritet och om den överhuvudtaget beaktas tolkas den enligt dagens åsikter.

I exemplet Svenska kyrkan kan man se, både positivt och negativt, den vitala nödvändigheten av kyrkans enhet, både i tid och rum, att vara i gemenskap med alla andra lokala kyrkor över hela världen, i biskoparnas enhet med biskopen i Rom, men också att vara i gemenskap med alla tiders helgon, vilket innebär ett aktivt ihågkommande av traditionen. När en kyrka både har förlorat sitt minne och är avskuren från den universella kyrkan utsätts den för världens tryck och den moderna sekulära opinionen utan det försvar och den korrigering som Gud har gett. Jag tror att endast återföreningen med Rom kan rädda och bevara Svenska kyrkan som en kristen kyrka.

Detta är sagt som ett exempel. Nu något mer allmänt om kristen enhet. Det finns säkert många saker som håller samman alla kristna, även från olika samfund. Vi tror på och ber till samma treenige Gud. Vi tror på Guds Sons inkarnation. Vi tror alla på Jesu Kristi frälsande död och uppståndelse. Vi är döpta med samma dop, även om alla kristna inte kan gå till nattvard tillsammans tror vi att vi tar emot och är förenade med en och samma Kristi kropp i de olika kyrkorna. Med små variationer delar vi samma övertygelser. Räcker inte det? Vår Herre ber till Fadern i sin prästbön i Johannesevangeliets sjuttonde kapitel och säger: ”Må de alla bli ett … så att världen kan tro att det var du som sände mig.” (v.21)

Den enhet som Jesus ber om är inte bara en andlig enhet, utan en synlig enhet i denna synliga värld, ”för att världen skall tro”. Kyrkan är verkligen ett instrument i Guds händer för världens frälsning. Det är Guds kyrka. Han har gjort det enligt sin plan och för sina syften. Att kyrkan ska vara en och synligt en är förvisso en del av grundarens vilja och avsikt. Den synliga enheten hör till kyrkans natur och är mycket viktig – en högsta prioritet. Synlig enhet kräver ett synligt centrum för enhet. För det lokala samhället finns församlingsprästen. För stiftet biskopen. För patriarkatet finns det en patriark. Och för hela folksamlingen, för den universella kyrkan, finns påven.

Att det ska finnas en påve är en del av Kristi planer för sin kyrka. Det var inte detta som reformatorerna ifrågasatte från början, utan endast missbruket av den påvliga makten. Att det finns och bör finnas ett petrinskt företräde framgår tydligt av evangelierna. Och lika säkert som det finns en apostolisk succession från apostlarna till biskoparna, lika säkert finns det en petrinisk succession från S:t Petrus till hans efterföljare på den apostoliska tronen i kyrkan i Rom.

Kan en protestant verkligen säga det? Det finns liberaler som inte skulle göra det, eftersom de skulle säga att påvedömet är en del av en patriarkalistisk struktur. Det finns andra som skulle upprepa bekännelseformlerna från sextonhundratalet och så småningom skulle säga att påven är antikrist. Men om man med ”protestant” menar en person som vill vara trogen Bibeln, läst med den gamla ortodoxa och katolska traditionens glasögon, kan en protestant verkligen säga att påvedömet är instiftat av Kristus.

I den påvliga encyklikan från 1995, ”Ut Unum Sint”, ber Johannes Paulus II de icke-romersk-katolska kyrkoledarna att tillsammans med honom överväga i vilka former det petrinska primat på bästa sätt kan tjäna sitt uppdrag, ”så att de alla kan vara ett … så att världen kan tro …” När det gäller Svenska kyrkan och de anglikanska kyrkorna borde denna inbjudan ha varit mycket intressant tre år tidigare, men redan 1995 hade det hänt saker i dessa kyrkor som gjorde att en dialog framstod som omöjlig.

Den ekumeniska dialogen mellan Svenska kyrkan och Rom var under några år, mellan 1989 och 1993, mycket lovande. Den svenske ärkebiskopen förklarade från högaltaret i Peterskyrkan i närvaro av Johannes Paulus II: ”Stunden har kommit att förklara att fördömandena från reformationstiden inte längre är giltiga.” Påven besökte Sverige och kardinal Cassidy, chef för det påvliga sekretariatet för kristen enhet, ville ha en undersökning av och en dialog om den apostoliska successionen i Finlands och Sveriges kyrkor för att se vad som krävdes för ett fullständigt erkännande.

I frågan om den viktiga reformationsläran om ”rättfärdiggörelse genom tro” har ett samförstånd uppnåtts mellan Rom och lutheranerna. En minst lika lovande dialog pågick också mellan Rom och den engelska kyrkan. Men i båda fallen tog det slut på grund av nya splittrande utvecklingar. Johannes Paulus II förklarade vid pingsten 1994 att kyrkan inte har någon som helst rätt att prästviga kvinnor och att detta beslut är slutgiltigt för alla troende i kyrkan. Bara fyra och en halv månad senare förklarade biskoparna och andra ledare i Svenska kyrkan att ”Du kan inte prästvigas om du inte erkänner kvinnor som präster”.

Lutherska världsförbundet förklarade att de inte skulle vara utan eller offra kvinnliga präster för enhetens skull. Efter detta har två kvinnor utsetts till biskopar i Sverige och fler kvinnor än män är prästvigda eller på väg att prästvigas. Det finns också en mycket högljudd feministisk teologi som gör nya tolkningar av tron och även av moralen. Denna utveckling har gjort det nödvändigt med en total relativism. Man kan inte kritisera och säga att det inte är i enlighet med Bibeln. De kommer att svara: Det är bara bilder och symboler och vad som helst duger. Man skulle lika gärna kunna säga att Gud är vår mor som vår far.

Denna utveckling (i Sverige och England och även i andra länder) har gjort att splittringar inom kyrkorna i Sverige och England har framstått som nödvändiga och grupper försöker nu hitta sin väg. Blickarna är naturligtvis riktade mot Rom. Situationen upplevs som så allvarlig för Svenska kyrkan att många frågar sig om den överhuvudtaget kommer att överleva. Min personliga känsla är att det bara är att vara med den kyrka som Kristus har byggt på Petrus som kan rädda oss från att förvandlas till något annat än en kristen kyrka eller från att förintas. Endast en kyrka i gemenskap med Petrus kunde med rätta sätta sin tillit till Kristi löfte: ”Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min kyrka. Och underjordens portar kan aldrig hålla stånd mot den” (Mat,16:18)

Vår heliga moder Maria anses tillsammans med påven, av den typiske protestanten, vara det som är typiskt katolskt och därför ska undvikas. Påven blev genom ett svärdshugg skild från kyrkan i Sverige. Maria fanns förmodligen kvar i hjärtat hos de troende i den första reformationsgenerationen. Det var en sak som kungen inte kunde göra något åt. Men eftersom rosenkransen förbjöds och de flesta Mariastatyerna togs bort, fanns det inte heller någon plats för vår Fru i de protestantiska svenska hjärtana. Man kan bara spekulera i vad detta har inneburit. Att leva utan den Moder som Vår Herre har gett till sin Kyrka.

Typiskt nog för liberal protestantism är att Jesus inte är Immanuel, det vill säga Gud med människan, utan han är människa med Gud och det är vad Maria i verkligheten är. Att leva utan Maria som moder och ideal har gjort den protestantiska kristendomen till mer av en lära att förstå än ett liv att leva. Under reformationen blev kyrkan mer av en skola än en plats för bön och tillbedjan. Samtidigt måste det sägas att Maria inte var bannlyst från kyrkans undervisning, även om hennes plats var mycket i bakgrunden.

Så du kan hitta i bekännelseskrifterna, i psalmerna och i Martin Luthers skrifter, meningar som på ett eller annat sätt bekräftar läran om alla de marianska dogmerna, även om de inte är dogmer. Detta, tillsammans med andra liknande katolska inslag, har inte varit utan konsekvens för en mariansk renässans i Svenska kyrkan och det har också gjort det möjligt att stanna kvar i Svenska kyrkan med en katolsk tro, utan konflikt med den officiella läran.

Eftersom det inte finns några problem med Petrus och påven, finns det inga svårigheter för en biblisk protestant, av det som vår gamle ekumeniske ärkebiskop Nathan Söderblom kallade den evangelisk-katolska traditionen, att dela den katolska och ortodoxa tron på Vår Fru. Problemet med dagens protestanter är att väldigt många av dem, jag talar först och främst om Svenska kyrkan men det kanske kan sägas även om lutheraner och anglikaner i Västeuropa och USA, att de inte längre verkar tro på Guds uppenbarelse eller på Bibeln som Guds ord. Men om Guds ord är en lampa för dina fötter och ett ljus på din väg, kommer det att leda dig till att hedra och välsigna Maria.

Vi kan vara säkra på att alla vår Herres handlingar och ord hade en innebörd, inte bara för den enskilda situation i vilken de utfördes eller uttalades, utan var avsedda för den kyrka Han grundade och därför hade en universell innebörd och skulle vara giltiga till tidens ände. Därför är det mycket naturligt att se att Jesus från korset gav Maria att vara mor inte bara till Johannes, utan till alla apostlar och till hela kyrkan i alla tider och på alla platser.

Därefter leds vi av Guds ord att tillsammans med Johannes se ”det stora tecken som uppenbarade sig i himlen: en kvinna smyckad med solen, stående på månen och med de tolv stjärnorna på huvudet som en krona”. Naturligtvis är detta Maria. Hon lever, hon tas upp till himlen med sin kropp och kröns till himmelens och jordens Drottning. Vi kan vända oss till henne och be om hennes moderliga omsorg och hennes böner för oss. Maria är kyrkans moder, men hon är också kyrkan – vår moder. Hon är en personifiering av kyrkan. I henne är allt som vi väntar på redan uppfyllt och hon är redan där, där vi hoppas få möta henne och hennes Son, i himlen.

På detta sätt skulle jag kunna fortsätta, från Bibeln till den katolska dogmen. Och när det gäller till exempel dogmen om den obefläckade avlelsen, där det inte är helt självklart från Bibeln att ”Gratia Plena” – ”full av nåd” – betyder att det aldrig fanns någon plats för synd i Maria, är jag helt övertygad om att den helige Ande har lett kyrkan till den fullständiga sanningen enligt Jesu löfte. (Johannesevangeliet 16:13)

Bland de många titlar som Vår Fru har och bland alla de saker hon är, låt oss be henne att för kyrkan vara enhetens moder. Den enhet som Jesus bad om och som verkar vara så svår, ibland till och med omöjlig. Låt oss anförtro det åt hennes omsorg och hennes böner, så att det snart kan komma, vid den tidpunkt och på det sätt som är i enlighet med Guds vilja.

Jag har också blivit ombedd att berätta varför jag stöder budskapen i Sant Liv i Gud. Om någon hade berättat för mig om Vassula innan jag själv hade hört henne eller läst budskapen, skulle jag förmodligen ha varit ointresserad och antagit att det var ännu en dum sekt. Jag skulle inte ha sagt att det var omöjligt med profetior, uppenbarelser eller budskap som dessa, men jag hade aldrig mött något liknande. Men sedan jag för första gången hörde Vassula i Rom i mars 1995 har jag varit övertygad om att allt är sant.

Jag kanske kan säga att jag kände igen rösten, jag blev mycket rörd och hade tårar i ögonen. Sedan dess har jag läst budskapen och jag har aldrig stött på något som har låtit konstigt eller främmande i förhållande till vad jag har lärt mig av Bibeln och kyrkans tradition. Det som har betytt mest för mig är naturligtvis att budskapen är så intima. Marias viktiga position. Den centrala betydelsen av kyrkans enhet kring påven och även uppmaningarna att vara ett med Johannes Paulus II. Som ni kanske har förstått tror jag att jag har sett exempel på det avfall som Jesus har talat om i sina budskap. Vad som inte är oviktigt för mig är också det faktum att Vassula inte formellt är romersk katolik, men lever ett katolskt liv och har den katolska tron. Det är min situation också och med mig många i Svenska kyrkan.