I dag, den 13 maj 2017, vill jag ta upp den katolska kyrkans nuvarande ståndpunkt angående Guds profetiska uppenbarelser till Vassula Rydén, vilka återfinns i publikationen ”True Life in God”. Den nuvarande ståndpunkten sammanfattas i följande fem punkter:

  1. De profetiska uppenbarelserna i ”TLIG” har erhållit Magisteriumets imprimatur och nihil obstat – officiella kyrkliga godkännanden.
  2. Kyrkans imprimatur och nihil obstat är ett uttryck för magisteriet.
  3. Kyrkan kräver av de troende ”tillhörighet med religiöst samtycke”1 till kyrkans magisterium, vilket särskilt utövas av de biskopar som undervisar i gemenskap med påven.
  4. Läran från de biskopar som står i gemenskap med påven och utövar magisteriet2 har beviljat de profetiska uppenbarelserna i TLIG nämnda godkännanden ( Nihil Obstat och Imprimatur av den 28 november 2005) som fortfarande gäller fullt ut idag.
  5. Eftersom Magisteriet har beviljat de profetiska uppenbarelserna i ”Sant Liv i Gud” (SLIG) imprimatur och nihil obstat, är det förbjudet för kristna att utnämna sig själva till domare över dem och att offentligt fördöma dem.3 Tvärtom, eftersom alla kristna ska ”instämma i sin biskops bedömning i frågor som rör tro och moral” och ”följa denna” bedömning samt magisteriet ”med ett religiöst samtycke i sinnet”,4 framkallar Magisteriets imprimatur och nihil obstat avseende de profetiska uppenbarelserna i TLIG detta religiösa samtycke hos de troende.

Nedan går jag närmare in på dessa fem punkter.

1) De profetiska uppenbarelserna i TLIG har fått Magisteriumets Imprimatur och Nihil Obstat – officiella kyrkliga godkännanden.

Eftersom kyrkans Magisterium har till uppgift att ”skydda Guds folk från avvikelser och avfall, och att garantera dem den objektiva möjligheten att bekänna den sanna tron utan fel”,5 samt att ”tolka den troget”,6 granskar det publikationer, särskilt verk om tro och moral, och avgör om de är fria från läromässiga fel.

Den 19 mars 1975 utfärdade Troslärakongregationen riktlinjer för kyrkans präster, som har en skyldighet att vara vaksamma när det gäller publicering av material om tro och moral, vilket ska lämnas in till kyrkan för ”godkännande”. Detta krav bekräftades i 1983 års kyrkolag, kanon 823. Detta godkännande sker genom en process som inleds med att författaren lämnar in manuskriptet till censor librorum eller deputatus, som utses av biskopen eller annan kyrklig myndighet för att genomföra sådana granskningar. Om censorn inte finner några läromässiga fel i verket, utfärdar han ett Nihil Obstat ( ”Inget hindrar” dess publicering) som intygar detta. Om biskopen beviljar sitt Imprimatur ( ”Låt det tryckas”), Detta kyrkliga sigill utgör ett ”godkännande” av verket, vilket gör att det får ”ställas ut och säljas i kyrkor”7 samt en försäkran om ”både en juridisk och en moralisk garanti för författarna, förläggarna och läsarna”8 att verket ”inte innehåller något som strider mot kyrkans autentiska läroämbete i fråga om tro eller moral” och ”att alla relevanta föreskrifter i kanonisk rätt har uppfyllts”.9

Den 28 november 2005 beviljade Hans Excellens biskop Felix Toppo, S.J., D.D., Nihil Obstat till TLIG-skrifterna. Den 28 november 2005 beviljade Hans Excellens ärkebiskop Ramon C. Arguelles, STL, DD, Imprimatur till TLIG-uppenbarelserna.

Dessutom skrev biskop Felix Toppo den 24 november 2005 följande brev som bifogades det magisteriella Nihil Obstat, där han betonade den övernaturliga karaktären hos uppenbarelserna i ”Sanningens ljus”:

”Jag har läst alla TRUE LIFE IN GOD-böckerna och mediterat över deras innehåll. Jag tror verkligen att böckerna innehåller den Heliga Treenighetens, Vår Fru och Änglarnas Gudomliga Dialog med mänskligheten genom Vassula Rydén.Jag har inte funnit något anstötligt eller något som strider mot kyrkans autentiska auktoritet i fråga om tro och moral. Att läsa dessa böcker och meditera över innehållet är andligt välgörande för alla. Jag rekommenderar dessa böcker till alla kristna.”

Den 30 september 2004 skrev ärkebiskopen av Lipa, Ramon C. Arguelles, STL, DD, som beviljade de profetiska uppenbarelserna i ”TLIG” kyrkans magisteriums imprimatur, följande brev där han ytterligare bekräftade den övernaturliga karaktären hos de profetiska uppenbarelserna i ”TLIG”10:

”Kardinal Joseph Ratzinger visade en sådan kristusliknande öppenhet när han ledde granskningen av Vassula Rydens fall. Genom fader Prospero Grech, rådgivare vid Troslärakongregationen, bad den gode kardinalen Vassula att besvara fem frågor (se brev daterat den 4 april 2002) för att klargöra vissa svårigheter som påpekades i meddelandet från 1995, rörande skrifterna i ”Sann liv i Gud” och hennes verksamhet i samband därmed. Svaren kommer att vara till stor hjälp för vissa tvivlare, som ändå har rätt ändå till sinnesro…

Kardinal Ratzinger bad fader Joseph Augustine Di Noia, O.P., undersekreterare vid Troslärakongregationen, att förse fru Ryden med en kopia av just det brevet så att hon skulle kunna informera alla om utbytet av förtydligande brev. Jag är oerhört glad över att kardinal Ratzinger fullkomligt speglar den helige faderns inställning, vars stora passion – och förmodligen anledningen till den livskraft och energi han visar – är KRISTENDOMENS ENHET…

Oavsett hur fru Rydens tidigare liv än må ha sett ut, kan hon vara – och är redan – ett av Guds redskap i vår tid för att förverkliga Guds dröm, den Helige Faderns dröm, kyrkans dröm, som kanske är den största händelsen under det tredje årtusendets första år: ENIGHETEN MELLAN ALLA KRISTI LÄRJUNGAR! Människor som Vassula, som lider för den kristna enheten tillsammans med den Helige Fadern, behöver uppmuntran, förståelse och bön. Jag är villig att ge henne det, om så bara för att ansluta mig till den Helige Fadern, kardinal Ratzinger och många okända själar som uppriktigt önskar en förnyelse av kristendomen, en förnyad kraft i evangeliseringen och enhet bland alla Kristna bröder och systrar. Må Maria hjälpa oss att växa i det SANNA LIVET I GUD.”11

2) Kyrkans imprimatur och nihil obstat utgör ett utövande av magisteriet.

Det är värt att notera att kyrkans magisterium har tre nivåer av läromässig auktoritet som de troende ska följa, och som kräver av dem respektive ”trosbekännelse” (de två första nivåerna av kyrkans läromakt) och ”religiöst samtycke” (den tredje nivån av kyrkans läromakt, t.ex. när det gäller magisteriets imprimatur och nihil obstat).

Av dessa tre nivåer av auktoritativ lära från kyrkans ledning, som fastställer ”ordningen på de sanningar som den troende håller fast vid”,12 det finns 1) sanningar som lärs ut som gudomligt uppenbarade (depositum fidei13),14 2) slutgiltiga uttalanden om frågor rörande tro och moral som är nära förknippade med den gudomligt uppenbarade sanningen,15 och 3) icke-bindande undervisning som a) bidrar till en bättre förståelse av den gudomligt uppenbarade sanningen och tydliggör dess innehåll, b) påminner om hur viss undervisning överensstämmer med trossanningarna, eller c) skyddar mot idéer som är oförenliga med dessa sanningar16.

I det officiella Vatikan-dokumentet *Donum Veritatis*, utgivet av Kongregationen för trosläran, nämns en fjärde kategori av kyrkans lära, nämligen den ordinarie, prudentiella undervisningen i disciplinära frågor.17

  1. Till den första nivån av den kyrkliga läromyndigheten hör ”sanningar som förkunnas som gudomligt uppenbarade”. Detta är ett utövande av det ”högsta magisteriet”,18 vanligtvis kallat det ”extraordinära magisteriet”, och är allmänt bindande. Dessa sanningar är de fide credenda-doktriner ,19 ofta kallade ”ofelbara dogmer” eller ”definitiva dogmer”, som kräver att de troende ger sitt samtycke genom ”teologisk tro”; de finns direkt i Guds ord och magisteriet har förklarat dem vara gudomligt uppenbarade. Dessa sanningar är ofelbara och de troende är skyldiga att visa dem ”troslydnad”.20
  2. Innehållet i den andra kategorin tillhör magisteriet och framställer ”på ett definitivt sätt sanningar rörande tro och moral, vilka, även om de inte är gudomligt uppenbarade, ändå är nära och intimt förknippade med Uppenbarelsen”. Dessa sanningar ingår inte direkt i trosarvet (Depositum Fidei), men har sin grund i trosarvets primära läror som sekundära sanningar, eller sekundära föremål för ofelbarhet, som nödvändigtvis följer av dem logiskt eller historiskt, och som behövs för att troget förklara dem. Förkunnandet av dessa läror utgör ett utövande av det ”ordinarie magisteriet”21 och de är allmänt bindande. Dessa sekundära sanningar är de fide tenenda-doktriner ,22 som ”måste accepteras och hållas fast vid”23 av alla och var och en som förkastar dem ”ställer sig i strid med den katolska kyrkans lära”.24
  3. Den tredje kategorin av magisteriet är icke-bindande lära som syftar till att a) bidra till en bättre förståelse av en gudomligt uppenbarad sanning och tydliggöra dess innehåll, b) påminna om hur viss lära överensstämmer med trossanningarna, eller c) skydda mot idéer som är oförenliga med dessa sanningar25 (t.ex. Magisteriums imprimatur och nihil obstat).

Jag vill betona att dessa tre nivåer av kyrkans lära utgör den katolska läran26 genom ett ”trosbekännande” eller ett ”religiöst samtycke”. Den katolska kyrkans katekes visar hur kristna ska ta emot sådana läror: ”De troende ska ’hålla fast vid denna ordinarie undervisning med religiöst samtycke’, vilket, även om det skiljer sig från trosbekännandet,

är ändå en förlängning av den.” Avsnittet i Lumen Gentium 25 behandlar ett ”religiöst samtycke (assensus religious) av förnuft och vilja” – vilket krävs för den tredje kategorin; detta skiljer sig från ”trosbekännelsen” (assensus fidei) – som krävs för den första och den andra kategorin.

Även om sådana distinktioner i fråga om samtycke betonar graderingen i efterlevnaden av magisteriets lära, lägger magisteriet inte mindre vikt vid alla kristnas skyldighet att lojalt underkasta sig kyrkan inom alla ovannämnda kategorier av hennes läromässiga auktoritet: ”Viljan att lojalt underkasta sig magisteriets lära i frågor som i sig inte är oföränderliga måste vara regeln”.27

3) Kyrkan kräver av de troende att de ”med religiös övertygelse” följer kyrkans magisterium, vilket framför allt utövas av de biskopar som undervisar i gemenskap med påven.

Anledningen till att den katolska katekesen fastslår att de troende ska ge ”religiöst samtycke” till de officiella men icke-bindande lärorna från det ordinarie magisteriet (t.ex. kyrkans officiella imprimatur och nihil obstat), framgår av följande uttalande i den katolska katekesen:

”Gudomlig hjälp ges också till apostlarnas efterträdare”, undervisning i gemenskap med Petrus efterträdare och, på ett särskilt sätt, med biskopen av Rom, hela kyrkans herde, när de, utan att komma fram till en ofelbar definition och utan att uttala sig på ett ”slutgiltigt sätt”, i utövandet av det ordinarie magisteriet lägger fram en lära som leder till en bättre förståelse av uppenbarelsen i frågor som rör tro och moral. Denna ordinarie lära ska de troende ”följa med religiöst samtycke”28 vilket, även om det skiljer sig från trosbekännelsen, ändå är en förlängning av den”.29

Även om imprimatur och nihil obstat kan utfärdas av den lokala biskopen för hans stift, bör man inte glömma bort att dessa officiella godkännanden, trots att de utfärdas lokalt och inom ett stifts jurisdiktion, vanligtvis30 överskrider de juridiska gränserna i kraft av biskopskollegialiteten och deras godkännande av andra biskopar över hela världen. Trots den förvirring inom Kyrkan som förutsagts i olika godkända mariauppträdanden, uttrycker följande uttalanden från Kyrkan den bestående kollegialiteten och de ömsesidiga relationerna mellan biskoparna:

”Denna kollegiala förening (av biskopar) kommer också till uttryck i de enskilda biskoparnas ömsesidiga relationer med de enskilda kyrkorna och med den universella kyrkan… De enskilda biskoparna är dock den synliga principen och grunden för enheten i sina respektive kyrkor, som är utformade efter den universella kyrkans förebild, och ur vilka den enda och unika katolska kyrkan uppstår. Av denna anledning representerar de enskilda biskoparna var och en sin egen kyrka, men alla tillsammans och tillsammans med påven representerar de hela kyrkan i ett band av fred, kärlek och enhet.”31

”Den kollegiala andan (hos alla biskopar) är själva kärnan i samarbetet mellan biskoparnapå regional, nationell och internationell nivå. Kollegialt handlande i strikt bemärkelse innebär att hela kollegiet, tillsammans med sin överhuvud, verkar för hela kyrkan.”32

”Genom själva biskopsvigningen erhåller biskoparna, utöver uppgiften att helga, även uppgifterna att undervisa och styra; dessa kan dock, till sin natur, endast utövas i hierarkisk gemenskap med kollegiets överhuvud och medlemmar.”33

Mot bakgrund av ovanstående skulle, om någon väljer att offentligt fördöma de verk som för närvarande bär detta magisteriums sigill – vare sig det sker genom en prästs eller en lekmanns handlingar eller uttalanden – den personens handlingar av kyrkan betraktas som inget mindre än ”förkastliga”:

”Även om en medlem av kyrkan fortfarande har friheten att avvisa en privat uppenbarelse som har fått officiellt kyrkligt godkännande, skulle det samtidigt vara förkastligt att uttrycka sig offentligt mot den.”34

Jag vill här påminna om att det i den katolska kyrkans historia inte finns något känt fall där ett positivt beslut om ”Constat de Supernaturalitate” ( det är uppenbart att det är av övernaturligt ursprung) av den lokala biskopen rörande en nationellt eller internationellt känd profetisk uppenbarelse senare har ändrats till den förbjudna kategorin ”Constat de non Supernaturalitate”. (som uppenbarligen inte har något övernaturligt ursprung) av Heliga stolen. Det måste visserligen medges att, med tanke på den överflöd av rapporterade profetiska uppenbarelser och framträdanden som förekommer över hela världen, är positiva eller negativa bedömningar från Heliga stolen sällsynta, tar lång tid och att Heliga stolen ofta förhåller sig tyst i sådana frågor. För att undvika att överlåta det slutgiltiga omdömet åt varje enskild kristen erbjuder kyrkan dock, som den bästa vägen framåt, en trygghet i läran genom beviljandet av biskopens imprimatur och/eller nihil obstat, vilket, som tidigare nämnts, utgör ett ”godkännande” av verket så att det får ”ställas ut och säljas i kyrkor”35 och ”en rättslig och moralisk garanti för författarna, förläggarna och läsarna”36 att verket ”inte innehåller något som strider mot kyrkans autentiska läroämbete i fråga om tro eller moral”.37

Man påminns också om breven från de biskopar som beviljade de profetiska uppenbarelserna i ”Sanningens ljus” (TLIG) imprimatur och nihil obstat, vilka vittnar om deras övernaturliga karaktär genom att bekräfta att de”innehåller den gudomliga dialogen mellan den Heliga Treenigheten, Vår Fru och änglarna med mänskligheten genom Vassula Rydén”,38 som ”är ett av Guds redskap i vår tid för att förverkliga Guds dröm, den helige faderns dröm, kyrkans dröm, vilken kan vara

det största händelsen under det tredje årtusendets första år: ”ENIGHETEN BLAND ALLA KRISTI LÄRJUNGAR!”39

4) Läran hos de biskopar som står i gemenskap med påven och utövar magisteriet40 har beviljat de profetiska uppenbarelserna i ”Sanningen, kärleken och livet” nämnda godkännanden ( Nihil Obstat och Imprimatur av den 28 november 2005) som fortfarande gäller fullt ut idag.

Eftersom skyldigheten att troget tolka Guds gudomligt uppenbarade ord är”anförtrodd biskoparna i gemenskap med Petrus efterträdare, biskopen av Rom”41 som, även när han inte når fram till en ofelbar definition och utan att uttala sig på ett ”definitivt sätt”,42 ändå utövar det ordinarie magisteriet, och de troende ska ”följa” deras beslut i frågor som rör tro och moral. Betrakta följande uttalande från dekretet från Andra Vatikankonciliet:

”När biskoparna undervisar i gemenskap med den romerske påven ska de respekteras av alla som vittnen om den gudomliga och katolska sanningen; och de troende bör instämma i sin biskops bedömning avseende tro och moral som han avger i Kristi namn, och de ska hålla fast vid detta med en religiös övertygelse.” 43

I den mån som beviljandet av de kyrkliga sigillen ”Imprimatur” och ”Nihil Obstat” för de profetiska uppenbarelserna i ”TLIG” samt breven från de biskopar som beviljat dessa uttrycker ett godkännande respektive en garanti, samt ett positivt omdöme om deras övernaturliga karaktär,44 och de troende ska instämma i sin biskops bedömning, kan de troende med förtroende betrakta dessa som en äkta uppenbarelse given av Gud för vår tid.

5) Eftersom Magisteriet har beviljat Imprimatur och Nihil Obstat för de profetiska uppenbarelserna i ”Sanningen om Guds liv” (TLIG), är det förbjudet för kristna att utnämna sig själva till domare över dessa uppenbarelser och att offentligt fördöma dem.45 Tvärtom, eftersom alla kristna ska ”instämma i sin biskops bedömning i frågor som rör tro och moral” och ”följa denna” bedömning samt magisteriet ”med ett religiöst samtycke i sinnet”,46 framkallar Magisteriets imprimatur och nihil obstat avseende de profetiska uppenbarelserna i TLIG detta religiösa samtycke hos de troende.

I sin avhandling om saligförklaring respektive helgonförklaring av Guds tjänare och de saliga bekräftade kardinal Prospero Lambertini (som senare kröntes till påve Benedikt XIV) att även om man inte behöver välja att följa en viss, av kyrkan godkänd profetisk uppenbarelse – eftersom Gud har välsignat oss med flera att välja mellan – är det absolut förbjudet att göra detta utan anledning, utan vederbörlig ödmjukhet och med förakt – att offentligt fördöma det som kyrkan har bedömt som positivt med sina officiella godkännandestämplar är inget annat än ”förkastligt”:47

”Det är möjligt att inte instämma i sådana uppenbarelser och att vända sig bort från dem, så länge man gör det med vederbörlig ödmjukhet, inte utan skäl och utan förakt”.48

Slutsats

I dessa yttersta tider, då många bibliska profetior går i uppfyllelse, särskilt Dan. 9:27; Matt. 24:15; 2 Tess. 2:3–13; Upp. 13, krävs mer uppmärksamhet än någonsin av Guds herdar, som han kallar att valla sin hjord med sund lära som inte bara bevarar kyrkans trosarv och levande tradition, utan också utvecklar det, ”tränger in i det uppenbarade ordets innebörd och förmedlar det till andra”.49 Under detta tredje årtusende, då alla präster uppmanas att ”ge sig ut på djupare vatten”50 och genomföra en ”ny evangelisering”,51 Kyrkans godkända profetiska uppenbarelser spelar en avgörande roll, eftersom de bär på en gudomligt brådskande uppmaning som kommer att påverka mänsklighetens framtid och förändra miljontals människors liv. Låt oss minnas att när Vår Fru av Fatima förutsade att många nationer på jorden skulle bli

utplånad om mänskligheten inte omvände sig; hon gjorde detta efter att hon riktat en brådskande vädjan till kyrkan och till mänskligheten vid en avgörande tidpunkt i dess historia. En motsvarande vädjan till kyrkan och till mänskligheten idag återfinns i de kyrkligt godkända profetiska uppenbarelserna i ”Det sanna livet i Gud”. Ännu viktigare är att konsekvenserna av denna vädjan, om den ignoreras, kommer att bli globala. Som själarnas herde inbjuder jag varmt alla kristna av god vilja att begrunda de gudomliga uppenbarelserna i ”Det sanna livet i Gud” för sitt eget andliga välbefinnande och för mänsklighetens bästa.

Pastor J.L. Iannuzzi, Ph.B, STB, STL, STD

 

1 Andra Vatikankonciliet, Dekret från de ekumeniska koncilierna (latin-engelsk utgåva), vol. II, red. Norman P. Tanner, Lumen Gentium, 25, Sheed and Ward Press, 1990.
2 Den katolska kyrkans katekes, art. 892, Vatikanstaten 1994.
3 Kardinal P. Lambertini, De servorum dei beatificatione et canonizatione, III, kapitel 53, nr 15, Aldima, Prato 1840.
4 Se ovan, Andra Vatikankonciliet, Lumen Gentium, 25.
5 Se ovan, KKK, artikel 890.
6 Se ovan, Andra Vatikankonciliet, Dei Verbum, 10.
7 I kommentaren till den kanoniska lagen står det: ”Godkännande (approbatio)… innebär att han inte har funnit något i verket som han anser vara skadligt för tron och sedligheten… Detta godkännande… informerar den blivande läsaren om att ”Kyrkans pastor ansåg att boken inte utgjorde något hot mot tron och moralen. Man tillåter också att boken… ställs ut och säljs i kyrkorna.” (Kommentaren till den kanoniska lagen – Text och kommentar, s. 580, Paulist Press, Mahwah, 1985). Jfr även Troslärkonferensen, ”Anvisningar om vissa aspekter av användningen av de sociala kommunikationsmedlen för att främja trosläran”, 30 mars 1992, i ”Tillstånd att publicera: En resurs för stifts- och eparchibiskopar om de godkännanden som krävs för att publicera olika typer av skriftliga verk”, Läromässiga kommittén – USA:s katolska biskopskonferens, Washington D.C. 2004, s. 34–36.
8 Där, s. 35–36.
9 Troslärokonventet, ”Anvisningar om vissa aspekter av användningen av sociala kommunikationsmedel för att främja trosläran”, 30 mars 1992, i ”Tillstånd att publicera: En resurs för stifts- och eparchibiskopar om de godkännanden som krävs för att publicera olika typer av skriftliga verk”, Lärkommittén – USA:s katolska biskopskonferens, Washington D.C. 2004, s. 35.
10 År 1978 utfärdade Troslärakongregationen ”Riktlinjer för hur man ska gå till väga vid bedömningen av påstådda uppenbarelser eller uppenbarelser”, där den fastslår: ”När den kyrkliga myndigheten underrättas om en förmodad uppenbarelse eller uppenbarelse, åligger det den att: a) först bedöma händelsen utifrån positiva och negativa kriterier (jfr nedan, nr I); b) därefter, om denna granskning leder till ett positivt utlåtande, att tillåta viss offentlig utövning av kult eller fromhet, och att övervaka detta med stor försiktighet (motsvarande formuleringen ”för närvarande står inget i vägen”) (pro nunc nihil obstare); c) slutligen, mot bakgrund av den tid som förflutit och de erfarenheter som gjorts , med särskild hänsyn till de andliga frukter som denna nya fromhetsutövning gett upphov till, att uttrycka en bedömning av äktheten och den övernaturliga karaktären om ärendet så motiverar det.” (Kongregationen för trosläran utfärdade ”Riktlinjer för hur man ska gå tillväga vid bedömningen av förmodade uppenbarelser eller uppenbarelser”, godkända av påve Paulus VI, Inledande anmärkning, art. 2, a–c, Libreria Editrice Vaticana, Rom, 1978).
11 Brev av den 30 september 2004 från ärkebiskopen av Lipa, Ramon C. Arguelles, STL, DD, Klicka här
12 Troslärokonventet, ”Doktrinär kommentar till avslutningsformeln i Professio Fidei”, 4 , 29 juni 1998, i L’Osservatore Romano , veckoutgåvan på engelska, 15 juli 1998.
13 Op. cit., KKK, art. 84.
14 Donum Veritatis, Troslärakongregationen, art. 23, Libreria Editrice Vaticana, Rom 1990: ”När kyrkans magisterium avger ett ofelbart uttalande och högtidligt förklarar att en lära återfinns i Uppenbarelsen, krävs det en inställning som kallas teologisk tro. Denna typ av inställning ska även ges till det ordinarie och universella magisteriets lära när det föreskriver att en troslära ska tas till tro som gudomligt uppenbarad.”
15 Där, s. 23 : ”När magisteriet ’på ett definitivt sätt’ framför sanningar rörande tro och moral, vilka, även om de inte är gudomligt uppenbarade, ändå är nära och intimt förknippade med Uppenbarelsen, måste dessa accepteras och hållas fast vid .”
16 Där, 23: ”När magisteriet, utan avsikt att agera ’definitivt’, undervisar om en lära för att bidra till en bättre förståelse av uppenbarelsen och tydliggöra dess innehåll, eller för att påminna om hur en viss lära överensstämmer med troslärorna, eller slutligen för att skydda mot idéer som är oförenliga med dessa sanningar, är den svarande reaktionen en religiös underkastelse av vilja och förnuft (LG 25, CIC, 752). Denna typ av svar kan inte vara enbart ytligt eller disciplinärt, utan måste förstås inom trons logik och under inflytande av lydnad mot tron.”
17 Ibid., 24: ”…för att på bästa möjliga sätt tjäna Guds folk, särskilt genom att varna dem för farliga åsikter som kan leda till villfarelse, kan magisteriet ingripa i aktuella frågor som rör, i Förutom fasta principer finns det vissa osäkra och spekulativa inslag… Viljan att lojalt underkasta sig magisteriets lära i frågor som i sig inte är oföränderliga måste vara regeln…Teologen vet att vissa av Magisteriets bedömningar kunde vara berättigade vid den tidpunkt då de gjordes, eftersom uttalandena visserligen innehöll sanna påståenden och andra som inte var säkra, men båda typerna var oupplösligt förbundna med varandra. Endast tiden har möjliggjort urskiljning och, efter djupare studier, uppnåendet av verklig läromässig utveckling.”
18 Se ovan, CCC, 891.
19 Op. cit., ”Läromässig kommentar till avslutningsformeln i Professio Fidei”, 8 .
20 Op. cit., Andra Vatikankonciliet, Donum Veritatis, 29.
21 Se ovan, CCC, 892.
22 Op. cit., ”Läromässig kommentar till avslutningsformeln i Professio Fidei”, 8 .
23 Op. cit., Andra Vatikankonciliet, Donum Veritatis, 23; Lumen Gentium, 25 .
24 Se ovan, CIC, kanon 750, § 2.
25 Op. cit., Andra Vatikankonciliet, Donum Veritatis, 23: ”När magisteriet, utan avsikt att agera ’slutgiltigt’, förmedlar en lära för att bidra till en bättre förståelse av Uppenbarelsen och tydliggöra dess innehåll, eller för att påminna om hur en viss lära överensstämmer med trossanningarna, eller slutligen för att skydda mot idéer som är oförenliga med dessa sanningar kräver detta ett svar i form av religiös underkastelse av vilja och förnuft (LG 25, CIC, 752). Ett sådant svar kan inte vara enbart ytligt eller disciplinärt, utan måste förstås inom trons logik och drivet av lydnad mot tron.”.
26 Se ovan, Donum Veritatis, artikel 23.
27 Där, art. 24.
28 Op. cit., Andra Vatikankonciliet, Lumen Gentium, 25 .
29 Op. cit., Katolska kyrkans katekes (KKK), art. 892.
30 Jfr. op. cit., CIC, kanonerna 23–28.
31 Se ovan, Andra Vatikankonciliet, Lumen Gentium, 23 .
32 Den extraordinära romerska synoden 1985, Slutrapport II C, 4, Origins 15 , 19 december 1985, 448, i Theological Studies, The Teaching Authority of the Episcopal Conferences, Francis A. Sullivan, S.J. (63) 2002, s. 478.
33 Op. cit., kanon 375 §2.
34 Mariologi, en handbok för präster, diakoner, seminarister och ordinerade personer, med imprimatur av den högvördige Raymond L. Burke och nihil obstat av fader Peter Felner, F.I., s. 830, Queenship Pub. CA.
35 Op. cit., CIC, s. 580.
36 Op. cit., ”Instruktion om vissa aspekter av användningen av de sociala kommunikationsmedlen för att främja trosläran”, s . 35–36.
37 Troslärakongregationen, ”Anvisningar om vissa aspekter av användningen av sociala kommunikationsmedel för att främja trosläran”, 30 mars 1992, i ”Tillstånd att publicera: En resurs för stifts- och eparchibiskopar om de godkännanden som krävs för att publicera olika typer av skriftliga verk”, Läromässiga kommittén – Amerikanska katolska biskopskonferensen, Washington D.C. 2004, s. 35.
38 True Life in God, Foundation for the TLIG Pub., brev av den 24 november 2005 från biskop Felix Toppo, SJ, DD, Genève.
39 Op. cit., Klicka här.
40 Op. cit., art. 892.
41 Ibid., CCC, 85.
42 Op. cit., CCC, art. 892.
43 Op. cit., Andra Vatikankonciliet, Lumen Gentium, 25.
44 Op. cit., ”Normer för hur man ska gå till väga vid bedömningen av förmodade uppenbarelser eller uppenbarelser”, Inledande anmärkning, art. 2, a–c.
45 Op. cit., De servorum dei beatificatione et canonizatione, III, kapitel 53, n. 15; Op . cit., Mariologi, en handbok för präster, diakoner, seminarister och ordensfolk, s. 830.
46 Se ovan, Andra Vatikankonciliet, Lumen Gentium, 25.
47 Op. cit., Mariologi, en handbok för präster, diakoner, seminarister och ordensfolk, s. 830.
48 Op. cit., De servorum Dei beatificatione et canonizatione, III , kapitel 53, n. 15.
49 Prästen och det tredje kristna årtusendet – Ordets lärare, sakramentens förrättare och gemenskapens ledare, art. 1, Libreria Editrice Vaticana, Rom, 1999.
50 Apostoliskt brev, Novo Millenio Ineunte, påven Johannes Paulus II, art. 1, 15, 38, Libreria Editrice Vaticana, Rom, 2001.
51 Ibid., 2.